PUH! (som i en lättad suck, inte Nalle)

Visserligen två månader kvar till deadline, men sex månader efter att jobbet lades ut – är jag äntligen färdig med en lång och innehållsmässigt omfattande text. Har precis klickat på send. Nio gånger, eftersom en massa bilder också skulle med. Varje gång var som en liten last med grus som lyftes från mitt bröst.

Långa deadlines är förrädiskt luriga. Känns så fint, så lugnt, men egentligen är de ett rent h-vete. I alla fall för mig. Som ändå ser mig som en person med hyfsad självdisciplin. Jag menar, jag lämnade ju ändå två MÅNADER innan deadline.
Jag hade kunnat gjort färdigt texten innan semestern. Eller på semestern. Men så blev det nu, såklart, när jag jobbar igen. Jag skojar inte, de senaste tre månaderna har jag haft tanken på den här texten som ett irriterande hinder i huvudet.

Så. Vad gör jag nu?

Just ja. Har ju ett nytt utlagt jobb. Med deadline i…september. Så…sätter jag igång direkt nu, den här gången?

Äh. Jag tror på att låta texter och idéer, eh…mogna.

/Lina

Programmet Kropp och själ i P1 i tisdags handlade om avslappning och stress, väl värt att lyssna på för alla egna företagare och frilansar. På SR:s hemsida, ”lyssna igen”, kan du göra just det.

De tog bland annat upp vikten av att ha utplanerade vilodagar eller pauser. Då presterar man bättre, än om man vet att man måste jobba i ett.
Som exempel: Säg till en person att han/hon ska simma en viss sträcka under ett istäcke. Det finns ingen möjlighet att gå upp och ta luft under tiden på grund av isen. Den personen kommer prestera sämre, än om det finns upphuggna lufthål längs vägen. Även om personen aldrig behöver utnyttja lufthålen, gör bara möjligheten att han eller hon jobbar bättre.

Känns det svårt att tillåta sig att ta ledigt? Planera in den i almanackan. Korta stunder, någon timme här och där, gör också skillnad.

/Lina

Arbetslösheten bland kulturarbetare fördubblas, skrev DN för drygt en vecka sedan. Och just ”journalister är en hårt drabbad grupp, där minskade annonsintäkter i kombination med strukturomvandling gör att tidningar drar ned på personal.” Främst drabbas unga, oetablerade kulturarbetare och kvinnor (de flesta kulturarbetare är ju just kvinnor).

Hur det går för de egna företagarna framgår dock inte, vi kan ju inte vara arbetslösa eftersom vi inte får stämpla. Enligt artikeln: ”Ett undantag från den nedåtgående trenden är att egenföretagarna på kulturområdet ökar, men de måste å andra sidan konkurrera om färre uppdrag.”

Så ja, dystra prognoser från Arbetsförmedlingen. Själv har jag ännu inte märkt av lågkonjunkturen, men tror det beror på att budgeten för många släpar efter lite – minskade annonsintäkter syns inte med en gång.

Hur tacklar ni lågkonjunkturen? Märker ni av den?

/Lisa

Jag har under de senaste veckorna arbetat med ett stort personporträtt till Impuls. Porträttet låg klart redan i mitt huvud lång tid innan det var skrivet, jag visste precis hur jag ville ha det; rörande utan att bli smetigt, ett helhetsgrepp på en person skildrad genom det lilla, en inblick i ett svunnet Sverige. Och ja, texten blev väl bra. Det tyckte i alla fall redaktören. Och jag är väl nöjd, typ. Men den blev inte så bra som i mitt huvud.

Så läser jag idag Peter Fröberg Idlings blogg om den kreativa prövningen:

Peter Kihlgård sade i en intervju att gamla författare inte blir bittra på grund av utebliven framgång. De förbittras av att alltid befinna sig i den näst bästa av världar. Och med det menade han att de oskrivna romanerna alltid är så mycket bättre innan de sätts på pränt. När inga felbeslut ännu är fattade. När allt ännu är möjligt.

Och tja, inte för att jämföra mig med en gammal beprövad författare, men jag känner igen känslan. Hur svårt det är att få texten att leva upp till den inre texten, till hur bra det låter i huvudet. Fast jag övar mig i det där att inte kräva fullständig perfektion i allt – ofta har jag upptäckt att det jag tycker jag har skrivit okej tycker andra är jättebra.

Ack, bäste herr Prestationsångest. När har du någonsin gjort något bra för en endaste person?

/Lisa

Igår var jag och Lina och pratade om bloggen på Peppar, ett nytt nätverk för kvinnliga företagare i Göteborg. Vi mumsade smörgåstårta och diskuterade företagande – och jag blev verkligen påmind om hur bra det är att träffa andra företagare och snacka kundkontakter, arvoden och ups-and-downs. Dessutom föddes flera nya idéer på saker att blogga om. En av dem var skuldkänslor.

Du känner kanske igen dig – klockan är fyra på eftermiddagen och du är klar för dagen. Åh vad skönt det skulle vara att hänga lite i solen, kanske ta en tur på stan, läsa den där nya boken du lånade på biblioteket igår … Men så fort du lämnar skrivbordet kommer den otäcka skuldkänslan krypande; du borde jobba! Vad är du för latmask som inte drar in pengar till företaget? Du måste fakturera, nu!

Sådär känner jag ofta. Kanske har jag ett alltför starkt lutheranskt överjag och borde bli lite mer som byggarbetarna jag såg i Rom år 1999 som … ja, som jag faktiskt inte såg. Där var uppenbarligen arbeten på gång för att rusta upp alla gamla ruiner inför millennieåret och den väntade turistanstormningen fyra månader senare, men inga arbetare syntes till. Kort sagt, förmodligen måste jag, och flera av oss andra företagare, påminna oss om att man kan jobba för att leva, inte leva för att jobba. Och lämna skuldkänslorna, för de har ju aldrig gjort en något gott.

Först och främst tror jag att det är viktigt att identifiera vad som verkligen är produktivt arbete. Jag har pratat om det förr, men det tål att upprepas: arbetar du snabbt, och är van att på ”vanliga” jobb sitta av stora delar av arbetstiden, ja, då är det ju meningslöst att straffa dig själv med att sitta av tiden inför dig själv. Till exempel.
Att bestämma på förhand vad jag vill ha ut av dagen, och sedan sluta när de målen är nådda, är något som funkar bra för mig. När jag ser vad jag realiserat får jag belöningen att vara ledig.
Tid är heller inte samma sak som produktivitet. Och jobb är inte bara den tid som läggs vid skrivbordet. Det kan ofta vara när du inte jobbar alls som nya idéer och infallsvinklar kläcks, det är ju så kreativa yrken fungerar.

Jag tror också att det är viktigt att ge sig själv ledig tid. Att tillåta sig själv att ”ha” ett jobb, inte ”vara” det. Genom att hela tiden jobba, eller känna skuld för att man inte jobbar och mala den skuldkänslan, så tappar man lusten inför själva jobbet till slut. Det kan vara en idé att skaffa sig en hobby som inte alls är relaterad till jobbet.

Kort och gott. För att slippa skuld, identifiera vad du faktiskt får gjort. Skippa föreställningar om ”hur det ska vara”, nu är det du som bestämmer. Kom underfund med vilka arbetstider och rutiner som funkar för dig. Och var inte för hård mot dig själv – du ska orka ett helt liv. Tänk lite mer på byggarbetarna i Rom.

/Lisa

Vi fick en fråga i en kommentar i inlägget här nedan. Jag svarar på den här, eftersom det säkert är fler som brukar råka ut för sådana här grejer. Har du läsare råkat ut för något liknande? Hur gjorde du?

Charlotte undrar: Om en redaktör säger att deras tidning vill ha ensamrätt på ett visst rep., men sedan rent ut sagt erbjuder ett skitarvode … vad gör man då? (Om man vill hålla sig väl med redaktören och kanske ändå skriva för dem någon gång i framtiden?
Jag är i den situationen och har blivit erbjuden dubbelt så mycket pengar av en annan tidning för samma jobb, dock på spek. De sistnämnda bryr sig inte om jag publicerar i den första (mindre) tidningen. Ska jag erbjuda de som vill ha ensamrätt första publiceringen (nästa tidning, om de köper, publicerar först flera månader senare) eller på ett fint sätt säga att det är för lite pengar?

Svar: Ja, det där med att ta betalt är en svår grej. Särskilt som man ofta känner att man ska vara så himla tacksam för att man får jobb överhuvudtaget – tänk om vi alla istället gick samman och sa nej till alla skambud! Det skulle kunna bli riktigt intressant!

Som jag ser det kan det finnas några skäl att sälja sig billigt:

• Du är ny på marknaden och behöver referenser.
• Det är en kreddig arbetsgivare.
• Du vill vara schysst och jobba ideellt för att du tror på ett högre mål.

På minussidan finns:

• Du riskerar att bli bitter när du känner att varken du själv eller din kund värdesätter ditt arbete.
• Du kan fastna i att alltid arbeta för skitarvoden.

När det gäller din specifika situation, Charlotte, kan jag egentligen bara råda dig att göra det som känns bäst. Skulle det vara värt att skriva för tidningen med skitarvodet? Känns det verkligen viktigt att behålla dem som kund när de ändå inte betalar särskilt bra? Det beror ju helt på vad du vill med din karriär, men tänk långsiktigt. Att få ett nej är något redaktören faktiskt måste ha med i beräkningen. Han lär ju veta vilket skambud han kommer med, men lyckas ändå få det att gå runt eftersom det finns så många som är villiga att arbeta nästintill gratis.

Att skriva på spek för den andra tidningen är ju också riskabelt – de kan ju tacka nej. Då får du inget betalt alls. Å andra sidan verkar du sitta på en bra idé – finns det andra tidningar du kan höra av dig till som är mer pålitliga? Kanske för din andrapublicering?

Om en tidning vill ha ensamrätt på en artikel är det dock inte en bra idé att sälja den vidare. Var alltid öppen med sådant, annars riskerar du att stämplas som opålitlig.

Lycka till!

/Lisa

Fred – mötesplatsen för frilansjournalister och redaktörer har startat en ny artikelserie om de verkliga makthavarna bakom frilansinköpen; de som håller i pengapåsen.

Spana in första delen, en intervju med redaktionschefen Cecilia Krönlein på GP.

/Lisa

Och från och med nu kan även icke betalande läsa deras artiklar som ligger på förstasidan. /Lina

Något av det roligaste med att frilansa, enligt mig, är att skicka fakturor. Mindre roligt är det när man inte får betalt i tid, särskilt inte när man legat ute med sina surt förvärvade slantar i trettio dagar.

I fredags diskuterade Lina och jag det där med påminnelsefakturor. Hon brukar ringa och påminna. Jag kör den mer brutala varianten och skickar en påminnelsefaktura. Eller brukar och brukar. Jag kanske har haft tur, men jag har under mina dryga 2,5 år som frilans bara behövt skicka två påminnelser. Den första när jag var relativt nybakad frilans, den andra i förra veckan (därav diskussionen). Bägge gångerna har det känts ganska obehagligt.

Enligt lag får du lägga på en dröjsmålsränta på din påminnelse, vilket är 8 procent av beloppet + gällande referensränta (f.n. 2 procent). Skriv på fakturan vilken dröjsmålsränta som tas ut efter förfallodagen. (Uppdatering: Johan har i kommentarsfältet till detta inlägg postat några bra länkar till hur du räknar ut dröjsmålsränta. ) Kopiera gärna min text – jag har snott den av en frilansare som föreläste på JMG:

Betalning ska tillhandahållas senast 2009-xx-xx. Vid utebliven likvid debiteras påminnelseavgift à 50 kr, samt dröjsmålsränta enligt nu gällande referensränta med tillägg av åtta procentenheter. Eventuella anmärkningar bör göras inom 8 dagar.

Skriver man en faktura på 8000 kr kan det dock kännas lite oschysst att fläska på med en massa pengar efter utebliven inbetalning, tycker jag. Särskilt när fakturan ändå brukar (i mina fall) betalas omgående efter första påminnelsen. Dröjsmålsräntan lägger jag först till på andra påminnelsen (och då förtjänar klantarna det!) och i värsta fall – efter tredje påminnelsen – får man väl kontakta Kronofogden …

Vad är era erfarenheter av fakturor? Brukar de betalas i tid?

/Lisa

P.S. En ganska bra fakturamall hittade jag på den här sidan som specialiserat sig på gratis mallar. Vissa saker är väl inte så relevanta för en skribent (som kundnummer, leveransmetod och leveransvillkor, och produktbeskrivning blir i vårt fall den sålda artikeln), men det är ett bra exempel på allt som ska finnas med på fakturan. Skriv också någonstans att du innehar F-skattebevis.

Det är ofta väldigt bra att jobba i ett hus med flera frilansbyråer som grannar. Vi på K12 har till exempel både tagit in grannen och säljcoachen Ulla-Lisa Thordén på säljkurs, och jag har intervjuat henne ett antal tillfällen. SYNERGIEFFEKTER is the shit.

Nu har dock nya grannar flyttat in. Har inte träffat dem än, men deras inflyttningsfest i helgen lämnade ett fräscht välkomnande utanför vår byrå (som ligger högst upp i huset): En spya.

Undrar vad det är för kids? Mina fördomar säger mig att det måste vara ett kollektiv med unga…programmerare (jag vet inte varför just programmerare skulle supa så farligt, de dricker väl mest Jolt-cola?) Eller småbarnsföräldrar som inte supit sedan tiden innan Viggo och Stella för två år sedan, och när de för första gången kastar loss blir det en tripp längs memory lane, tillbaka till fylleslagen utanför den stängda fritidsgården som 16-åring.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Bara att det är j-vligt otrevligt att mötas av kräklukt i trappen.

/Lina

Den senaste tiden har jag knappt frilansat någonting, mest bara jobbat på SR och Metro. Det är skönt att då och då jobba med en redaktion, att jobba i ett team. Speciellt inom dagspress är det oftare ett snabbare tempo än det man har som frilans. Det gillar jag.
När tiden för de egna jobben krymper är det svårt att motivera sig att fortsätta med dem. Idékläckandet måste hållas igång för att funka. Som frilans på heltid har jag flödet igång. Även om jag inte tänker på det aktivt så hittar jag kopplingar överallt i vardagen. Men när jag kommer hem efter en dag på redaktionen är jobbet över. Jag stänger av. Frilansidéerna kommer trögare, är lite sämre. Inte alls så vässade.

Det är helt klart svårt att hitta balansen mellan redaktionsjobb och de egna knäcken. Vill man frilansa på heltid måste man nästan bestämma sig och tacka nej till allt annat. Det är stor risk – eller chans – att man sugs in och blir fast en längre tid.
Så är det för mig nu. Under sommaren och hela hösten blir det heltidsjobb på SR och Metro. Det känns helt rätt just nu.
Så. Nu stänger jag av idésökaren för ett tag.

/Lina