Ha det så gott allihop – och lycka till med frilansandet!

Lina & Lisa

Fika är fint, men lätt att glömma eller strunta i om man är frilans. Men att ta en paus, och då menar jag en riktig paus, gör dig piggare och mer effektiv. Det är riktigt skönt att ta och tömma hjärnan på det där som du sysslar med just nu och istället prata med en kollega, lyssna på radion eller bara titta rakt ut i luften ett slag.

Hos Frilansarna har vi infört tisdagsfikan. Den som har städvecka bjuder på fika och vi tar oss tid att sitta ner och bara prata en stund. Samtalsämnena blir högt och lågt. Senast diskuterades allt från borgerliga begravningar, lyckotest och lärstilar till husdjursnamn och bokstavskombinationer till exempel.

Försök att ta dig en fikapaus oavsett om du sitter på kontor, hemma, jobbar själv eller tillsammans med andra. Det tjänar du på. Jag lovar.

/Jenny Fornell

• Du kan, när du säljer din idé, erbjuda en paketlösning med både bild och text. Mindre jobb för redaktören – bra för dig!
• Du får en person att bolla idéer med och någon som kanske har lite andra infallsvinklar då ni bägge är inom samma bransch, men ändå inte gör precis samma sak.
• Du utvidgar dessutom ditt kontaktnät då du får din samarbetspartners kontakter lite ”på köpet”.

För mig känns det här nya samarbetet helt rätt! Inte minst då Maja är en fantastiskt bra fotograf.

/Lisa

Det gjorde jag i alla fall, tills jag snubblade över den här sajten. Här kan man enkelt räkna ut vilket datum det är om X antal dagar. Mycket praktiskt, och sparar tid när du fakturerar! Önskar att jag hade hittat dit tidigare…

/Lisa

Som om det inte vore nog, kan en alltid göra fler saker, hitta lite intressantare uppdragsgivare, komma på några fantastiska projekt till, känna lite coolare folk. Jag har en tendens att titta på andra. Hen skriver ju med ett fantastiskt språk och hen lyckas producera så många texter hela tiden. Jag borde göra allt. Det finns inget stopp.

Det där kompetent kvinna/duktiga flicka-idealet sitter där, hur medveten jag än är om det. Kritik svider i bröstet och jag bestämmer mig genast för att nästa gång köra med extra allt. Till det kommer idealet att vara en bra feminist som inte sitter fast i prestationsångest utan ser mitt eget värde, som vågar och stöttar andra istället för att konkurrera. Det går inte riktigt ihop utan blir snarast det som brukar kallas dubbel bestraffning.

Men då finns den fantastiska feministiska tankeloopen som snurrar det ett halvt varv till! I stället för att pressa mig några nivåer upp och försöka prestera det mesta och bästa och bli olycklig när jag inte lyckas, vränger jag till duktighetsbehovet till min lata sidas fördel. Med tankeloopen kan jag gå iväg och göra något trivsamt och meningslöst samtidigt som jag då är en mycket duktig feminist. Duktighetsbehovet får sitt medan jag latar mig.

/Sofia Hultqvist

Sofia är researcher och sitter hos Frilansarna.

– Ja, hej det är Christina på Min Mysiga Skrivveranda AB. Jag är frilansjournalist och fick precis en grymt bra idé, har du tid en stund?

Nej, knappast.

Karin förklarade att när hon valde namnet var det mycket företagets verksamhet som styrde.

Kanske Onsala media då? Då förstår man åtminstone vad min firma sysslar med. Och var den ligger. Dessutom vill jag ha med både reportage och förlag i samma ord på något sätt, när ambitionen är att både skriva artiklar och ge ut böcker. Men tänk om jag flyttar? Hur blir det då?

– Fast jag tänkte på din mejladress, sa Karin. Du skriver lettres.christina i den. Lettres är väl bra!

Jag förklarade uppkomsten till min mejladress där största anledningen är att jag har ett för vanligt efternamn. En annan förklaring är att jag är en frankofil av stora mått. Lettres betyder ju brev på franska. Christinas brev helt enkelt.

Men lettres betyder även bokstäver. Så passande på en enskild firma för en Parisälskande journalist och författar-wannabe! Massor med bokstäver som bildar ljuva ord att forma vidsträckta reportage och omfångsrika romaner av.

– Lettres. Det låter ju som namnet på en fransk kulturtidskrift! utropade en annan kollega, Per-Johan, som också deltagit i jakten på det perfekta företagsnamnet.

Saken var klar. Jag kastade mig ner framför datorn och klickade i en sällan skådad hastighet fram Bolagsverkets hemsida.

/Christina Abrahamsson

Christina är frilansjournalist och sitter hos Frilansarna.

Jag har kört samma procedur fyra gånger nu: några dagars intensivkur med vila och mediciner, känslan ”nu är jag frisk nog att köra ett pass” följt av insikten ”inte alls” efter en timslång plåga med oanade pulsnivåer och flimrande framför ögonen. Det känns rätt tröstlöst och jag börjar undra om jag nånsin blir frisk. Katastroftänkandet tar över och jag ser ett liv av skrällande hosta och pipande luftrör framför mig …

Känns det igen? Om inte: byt ut gympainstruerandet mot skrivbordsarbete, och ”förkylning” mot ”värk i axlar/nacke” eller någon annan skrivbordsrelaterad åkomma som kan vara lindrig till att börja med – men som kan utvecklas riktigt allvarligt om man inte kurerar sig i ett tidigt stadium (och förebygger, förstås).

Var sätter du gränsen? Hur ont ska du ha för att låta bli att jobba? När är du tillräckligt frisk för att börja igen? Och vad gör du när katastroftankarna sätter in – när du har gjort allt du kan, flera gånger om, men ändå tvingas inse att du i ivern att inte vara borta för länge, har gjort problemet ännu värre?

Som frilansare har man hela ansvaret för sig själv och sitt arbete, på gott och ont, och sällan blir det så tydligt ”ont” som när man blir sjuk. Även om vi bortser från de svåra ekonomiska faktorerna (som Lisa tog upp i ett tidigare inlägg om karensdagsreglerna), är det jättesvårt att sätta sina egna gränser.

Det är det förstås för anställda också, men den smygande tendensen att lägga alltmer av ansvaret för sjukdomar på individen (läs till exempel centerpartisten Helen Törnqvists tankar i kölvattnet efter Stefan Hannas förslag om en ”tjockisskatt”) tynger ensamföretagare extra mycket.

En medicin stavas förstås ”socialt nätverk”. Det är det vi får ta till i brist på den där (dröm)chefen som tittar bekymrat på dig och säger  ”gå hem tills du är frisk, nån annan får göra ditt jobb så länge”. Det är (arbets)livsviktigt att ha andra att diskutera med, känna att man inte är ensam, få bekräftelse på att man gör sitt bästa och att man duger oavsett om man lyckas eller inte. Mina kontorsgrannar, som berikar frilansartillvaron på alla möjliga sätt bara genom att finnas där, bidrog igår med både bokstavliga och bildliga axlar att gråta ut mot, stöd och goda råd.

Nu sitter jag hemma för bli-frisk-försök nummer fem.

Håll tummarna …

/Ida Johansson

Ida är frilansöversättare (och ibland gympainstruktör). Hon sitter hos Frilansarna i Göteborg.

Svar: Jag har inga speciella rutiner när det gäller att skicka säljmejl, t.ex. att måndag är säljmejlsdag, även om det säkert är en bra idé att ha det. Detta är något jag också övar mig på och hoppas få bättre rutiner kring, särskilt som säljmejlskickandet gärna blir lidande när jag har mycket jobb på gång. Och sen står man där, alla deadlines levererade men inget sålt…

Vad gäller hur ofta man kan skicka säljmejl till samma tidning … Tja, så ofta som du vill och ids med, tycker jag! Ett nej är ju inte bara ett nej utan kan också ge en indikation på vad tidningen vill ha, så något lär man ju sig på vägen. Fast när jag fått många nej brukar jag faktiskt tappa sugen, det måste jag medge. Även om det är dumt.

Däremot har jag särskilda rutiner efter att jag skickat ett säljmejl, och det är att höra av mig igen via mejl eller telefon efter 3-7 dagar om jag inte fått något svar. Andra rutiner jag har är att jag helst skriver på morgonen när jag är klar i huvudet, och ägnar eftermiddagen åt mer ”utåtriktade” aktiviteter, typ redaktörskontakt, mejlande, bloggande, intervjuer. Jag tror att det helt enkelt gäller att pröva sig fram för att identifiera det som funkar för en själv.

Magdalena frågar: Jag är rysligt sugen på att få texter publicerade och undrar hur jag bör gå tillväga. Vilka tidningar är okej med att publicera krönikor bara sådär utan att man regelbundet skriver för dem (till exempel Metro har ju sina regelbundna kolumnister)?

Svar: Jag har dålig inblick i hur det funkar med ”rekrytering” av krönikörer, men just som du skriver med Metro är det ju alltid samma kolumnister som återkommer i tidningarna och som profileras hårt. Därför tror jag att det kan vara svårt att få in någon enstaka krönika.

Jag tror att det du kan göra är att höra av dig till tidningarna du är intresserad av och kort introducera dig själv. Skicka med ett arbetsprov och berätta vilka dina specialämnen är. Framför allt tror jag att redaktörer letar efter krönikörer med både egen röst och nisch, och som inte är rädda för att väcka reaktioner. Om du är helt ny kan en bra idé vara att rikta dig mot landsortspressen, och framför allt: skaffa dig erfarenhet genom att blogga!

/Lisa

Har du också en fråga? Mejla den till frilansbloggen@gmail.com så försöker vi svara så gott vi kan!

Hoppas att ni alla haft en skön jul och en bra start på det nya året! Själv känner jag mig oförskämt utvilad. Ja, jag har vilat så mycket att det faktiskt blev långtråkigt till slut och nu känns riktigt kul att börja jobba igen. En bra början, helt klart!

Med nytt år kommer nya föresatser. Det faller sig liksom naturligt att tänka över gamla målsättningar (ska de få vara kvar?) och fråga sig själv i vilken utveckling man vill gå. Själv vill jag:

• Bli bättre på att lyssna på mig själv när jag får infall till artikelidéer. Det är alltid de lite crazy idéerna jag fått som blivit de texter jag är mest nöjd med.
• Sälja mer (så klart). Framför allt till vissa magasin som jag länge velat skriva för.
• Arbeta mer utanför (hemma)kontoret. Få lite scenombyte. Tror det kommer att göra mig gott.
• Släppa prestationsångesten som hämmar mig från gång till gång. Lättare sagt än gjort! Några tips?
• Inte oroa mig så mycket. För ekonomin, för deadlines, för att inte få tag i rätt intervjupersoner. För framtiden. Det har ju gått bra hittills.

Och så tänker jag öva mig på att släppa jobbet efter arbetstid. Om det är något jag gjort allt för mycket det senaste året så är det att älta och tänka och planera, med resultat att jag stundtals blivit alldeles utmattad.

Vad vill ni med frilansandet under 2011?

/Lisa