Lämna skuldkänslorna

Igår var jag och Lina och pratade om bloggen på Peppar, ett nytt nätverk för kvinnliga företagare i Göteborg. Vi mumsade smörgåstårta och diskuterade företagande – och jag blev verkligen påmind om hur bra det är att träffa andra företagare och snacka kundkontakter, arvoden och ups-and-downs. Dessutom föddes flera nya idéer på saker att blogga om. En av dem var skuldkänslor.

Du känner kanske igen dig – klockan är fyra på eftermiddagen och du är klar för dagen. Åh vad skönt det skulle vara att hänga lite i solen, kanske ta en tur på stan, läsa den där nya boken du lånade på biblioteket igår … Men så fort du lämnar skrivbordet kommer den otäcka skuldkänslan krypande; du borde jobba! Vad är du för latmask som inte drar in pengar till företaget? Du måste fakturera, nu!

Sådär känner jag ofta. Kanske har jag ett alltför starkt lutheranskt överjag och borde bli lite mer som byggarbetarna jag såg i Rom år 1999 som … ja, som jag faktiskt inte såg. Där var uppenbarligen arbeten på gång för att rusta upp alla gamla ruiner inför millennieåret och den väntade turistanstormningen fyra månader senare, men inga arbetare syntes till. Kort sagt, förmodligen måste jag, och flera av oss andra företagare, påminna oss om att man kan jobba för att leva, inte leva för att jobba. Och lämna skuldkänslorna, för de har ju aldrig gjort en något gott.

Först och främst tror jag att det är viktigt att identifiera vad som verkligen är produktivt arbete. Jag har pratat om det förr, men det tål att upprepas: arbetar du snabbt, och är van att på ”vanliga” jobb sitta av stora delar av arbetstiden, ja, då är det ju meningslöst att straffa dig själv med att sitta av tiden inför dig själv. Till exempel.
Att bestämma på förhand vad jag vill ha ut av dagen, och sedan sluta när de målen är nådda, är något som funkar bra för mig. När jag ser vad jag realiserat får jag belöningen att vara ledig.
Tid är heller inte samma sak som produktivitet. Och jobb är inte bara den tid som läggs vid skrivbordet. Det kan ofta vara när du inte jobbar alls som nya idéer och infallsvinklar kläcks, det är ju så kreativa yrken fungerar.

Jag tror också att det är viktigt att ge sig själv ledig tid. Att tillåta sig själv att ”ha” ett jobb, inte ”vara” det. Genom att hela tiden jobba, eller känna skuld för att man inte jobbar och mala den skuldkänslan, så tappar man lusten inför själva jobbet till slut. Det kan vara en idé att skaffa sig en hobby som inte alls är relaterad till jobbet.

Kort och gott. För att slippa skuld, identifiera vad du faktiskt får gjort. Skippa föreställningar om ”hur det ska vara”, nu är det du som bestämmer. Kom underfund med vilka arbetstider och rutiner som funkar för dig. Och var inte för hård mot dig själv – du ska orka ett helt liv. Tänk lite mer på byggarbetarna i Rom.

/Lisa

Fråga: Är det värt att skriva för ett dåligt arvode?

Vi fick en fråga i en kommentar i inlägget här nedan. Jag svarar på den här, eftersom det säkert är fler som brukar råka ut för sådana här grejer. Har du läsare råkat ut för något liknande? Hur gjorde du?

Charlotte undrar: Om en redaktör säger att deras tidning vill ha ensamrätt på ett visst rep., men sedan rent ut sagt erbjuder ett skitarvode … vad gör man då? (Om man vill hålla sig väl med redaktören och kanske ändå skriva för dem någon gång i framtiden?
Jag är i den situationen och har blivit erbjuden dubbelt så mycket pengar av en annan tidning för samma jobb, dock på spek. De sistnämnda bryr sig inte om jag publicerar i den första (mindre) tidningen. Ska jag erbjuda de som vill ha ensamrätt första publiceringen (nästa tidning, om de köper, publicerar först flera månader senare) eller på ett fint sätt säga att det är för lite pengar?

Svar: Ja, det där med att ta betalt är en svår grej. Särskilt som man ofta känner att man ska vara så himla tacksam för att man får jobb överhuvudtaget – tänk om vi alla istället gick samman och sa nej till alla skambud! Det skulle kunna bli riktigt intressant!

Som jag ser det kan det finnas några skäl att sälja sig billigt:

• Du är ny på marknaden och behöver referenser.
• Det är en kreddig arbetsgivare.
• Du vill vara schysst och jobba ideellt för att du tror på ett högre mål.

På minussidan finns:

• Du riskerar att bli bitter när du känner att varken du själv eller din kund värdesätter ditt arbete.
• Du kan fastna i att alltid arbeta för skitarvoden.

När det gäller din specifika situation, Charlotte, kan jag egentligen bara råda dig att göra det som känns bäst. Skulle det vara värt att skriva för tidningen med skitarvodet? Känns det verkligen viktigt att behålla dem som kund när de ändå inte betalar särskilt bra? Det beror ju helt på vad du vill med din karriär, men tänk långsiktigt. Att få ett nej är något redaktören faktiskt måste ha med i beräkningen. Han lär ju veta vilket skambud han kommer med, men lyckas ändå få det att gå runt eftersom det finns så många som är villiga att arbeta nästintill gratis.

Att skriva på spek för den andra tidningen är ju också riskabelt – de kan ju tacka nej. Då får du inget betalt alls. Å andra sidan verkar du sitta på en bra idé – finns det andra tidningar du kan höra av dig till som är mer pålitliga? Kanske för din andrapublicering?

Om en tidning vill ha ensamrätt på en artikel är det dock inte en bra idé att sälja den vidare. Var alltid öppen med sådant, annars riskerar du att stämplas som opålitlig.

Lycka till!

/Lisa

Vi fyller ett år!

Hipp hurra – Frilansbloggen fyller ett år idag!

För ett år sedan satt Lina och jag på min balkong och svettades i en oväntad värmebölja. Vi pratade om sådant vi saknade som frilansar. Där och då föddes idén till Frilansbloggen, ett forum för frilansar där man kunde ta del av goda råd och erfarenheter, från en kollega till en annan. Det har framförallt varit väldigt roligt att blogga. Särskilt som vi har så positiva, smarta och vakna läsare! Fortsätt kommentera och mejla, ni gör bloggen lika mycket som vi.

Därför vill vi passa på att fråga, såhär på ettårsdagen:

• Vad gillar ni med bloggen?
• Vad vill ni se mer av?
• Vilka ämnen ska vi ta upp?

Skriv av er i kommentarstråden, så blir vi tacksamma – och förmodligen bättre!

/Lisa

Frilansinköp – vem bestämmer?

Fred – mötesplatsen för frilansjournalister och redaktörer har startat en ny artikelserie om de verkliga makthavarna bakom frilansinköpen; de som håller i pengapåsen.

Spana in första delen, en intervju med redaktionschefen Cecilia Krönlein på GP.

/Lisa

Och från och med nu kan även icke betalande läsa deras artiklar som ligger på förstasidan. /Lina

Fakturor som inte kommer in i tid – och exempel på fakturamall

Något av det roligaste med att frilansa, enligt mig, är att skicka fakturor. Mindre roligt är det när man inte får betalt i tid, särskilt inte när man legat ute med sina surt förvärvade slantar i trettio dagar.

I fredags diskuterade Lina och jag det där med påminnelsefakturor. Hon brukar ringa och påminna. Jag kör den mer brutala varianten och skickar en påminnelsefaktura. Eller brukar och brukar. Jag kanske har haft tur, men jag har under mina dryga 2,5 år som frilans bara behövt skicka två påminnelser. Den första när jag var relativt nybakad frilans, den andra i förra veckan (därav diskussionen). Bägge gångerna har det känts ganska obehagligt.

Enligt lag får du lägga på en dröjsmålsränta på din påminnelse, vilket är 8 procent av beloppet + gällande referensränta (f.n. 2 procent). Skriv på fakturan vilken dröjsmålsränta som tas ut efter förfallodagen. (Uppdatering: Johan har i kommentarsfältet till detta inlägg postat några bra länkar till hur du räknar ut dröjsmålsränta. ) Kopiera gärna min text – jag har snott den av en frilansare som föreläste på JMG:

Betalning ska tillhandahållas senast 2009-xx-xx. Vid utebliven likvid debiteras påminnelseavgift à 50 kr, samt dröjsmålsränta enligt nu gällande referensränta med tillägg av åtta procentenheter. Eventuella anmärkningar bör göras inom 8 dagar.

Skriver man en faktura på 8000 kr kan det dock kännas lite oschysst att fläska på med en massa pengar efter utebliven inbetalning, tycker jag. Särskilt när fakturan ändå brukar (i mina fall) betalas omgående efter första påminnelsen. Dröjsmålsräntan lägger jag först till på andra påminnelsen (och då förtjänar klantarna det!) och i värsta fall – efter tredje påminnelsen – får man väl kontakta Kronofogden …

Vad är era erfarenheter av fakturor? Brukar de betalas i tid?

/Lisa

P.S. En ganska bra fakturamall hittade jag på den här sidan som specialiserat sig på gratis mallar. Vissa saker är väl inte så relevanta för en skribent (som kundnummer, leveransmetod och leveransvillkor, och produktbeskrivning blir i vårt fall den sålda artikeln), men det är ett bra exempel på allt som ska finnas med på fakturan. Skriv också någonstans att du innehar F-skattebevis.

En pizza i inflyttningspresent

Det är ofta väldigt bra att jobba i ett hus med flera frilansbyråer som grannar. Vi på K12 har till exempel både tagit in grannen och säljcoachen Ulla-Lisa Thordén på säljkurs, och jag har intervjuat henne ett antal tillfällen. SYNERGIEFFEKTER is the shit.

Nu har dock nya grannar flyttat in. Har inte träffat dem än, men deras inflyttningsfest i helgen lämnade ett fräscht välkomnande utanför vår byrå (som ligger högst upp i huset): En spya.

Undrar vad det är för kids? Mina fördomar säger mig att det måste vara ett kollektiv med unga…programmerare (jag vet inte varför just programmerare skulle supa så farligt, de dricker väl mest Jolt-cola?) Eller småbarnsföräldrar som inte supit sedan tiden innan Viggo och Stella för två år sedan, och när de för första gången kastar loss blir det en tripp längs memory lane, tillbaka till fylleslagen utanför den stängda fritidsgården som 16-åring.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Bara att det är j-vligt otrevligt att mötas av kräklukt i trappen.

/Lina

Idéflödet en färskvara

Den senaste tiden har jag knappt frilansat någonting, mest bara jobbat på SR och Metro. Det är skönt att då och då jobba med en redaktion, att jobba i ett team. Speciellt inom dagspress är det oftare ett snabbare tempo än det man har som frilans. Det gillar jag.
När tiden för de egna jobben krymper är det svårt att motivera sig att fortsätta med dem. Idékläckandet måste hållas igång för att funka. Som frilans på heltid har jag flödet igång. Även om jag inte tänker på det aktivt så hittar jag kopplingar överallt i vardagen. Men när jag kommer hem efter en dag på redaktionen är jobbet över. Jag stänger av. Frilansidéerna kommer trögare, är lite sämre. Inte alls så vässade.

Det är helt klart svårt att hitta balansen mellan redaktionsjobb och de egna knäcken. Vill man frilansa på heltid måste man nästan bestämma sig och tacka nej till allt annat. Det är stor risk – eller chans – att man sugs in och blir fast en längre tid.
Så är det för mig nu. Under sommaren och hela hösten blir det heltidsjobb på SR och Metro. Det känns helt rätt just nu.
Så. Nu stänger jag av idésökaren för ett tag.

/Lina

Vi frågar: Fotografen Robert Henriksson om frilansande och fototips

Robert Henriksson är fotograf, just nu med vikariat på SvD. Han har också hunnit frilansa lite, vid sidan av sina fotostudier. Kolla gärna in Roberts blogg Som en fotograf eller hans hemsida.
Jag blev nyfiken på hur det funkar att sälja jobb som fotograf, och om han har några bra tips till journalister som då och då fotar till sina uppdrag. Här är hans svar!

Hur kom du in på fotografbanan?

– Inför en resa till Manhattan 2004 så köpte jag en kompakt digitalkamera, som varje turist gör! Under det kommande året så märkte jag mer och mer vad jag kunde göra och berätta med kameran. Så efter ett år så köpte jag en systemkamera, för att försöka utveckla mig ännu mer. I januari 2006 bestämde jag mig för att testa på fotoyrket, om det var något för mig. Jag hade nyss blivit klar med 4,5 år på universitet så det var lite ångest att släppa det. Hursomhelst så fick jag praktik på Länstidningen i Östersund. Jag förstod snabbt att jag låg långt efter alla andra eftersom jag var så sen in i yrket så jag kämpade stenhårt under min praktikperiod för att komma ikapp. Praktiken blev förlängd som ledde till sommarjobb och sedan till hösten så kom jag in på Nordens Fotoskola/Biskops Arnö.

Som frilansjournalist säljer jag ofta artiklar genom att pitcha idéer för olika tidningar. Hur har du som fotograf gjort för att få nya uppdrag när du frilansat?

– Min strategi har varit att börja med att sälja in mig själv till bildredaktörerna för att få frilansuppdrag levererade istället för att sälja in idéer. Detta gör en bra grund i ekonomin vilket leder till att idéerna man själv har inte behöver stressas igenom och därmed blir lättare att sälja. Men med de idéer jag haft så har jag hört mig för mycket. Med många kollegor (som jag litar på såklart) och hört vad de tycker. Det leder alltid till tips hur storyn kan vässas till. Ibland kan idén bli totalsågad av många, och då kommer förmodligen inte en redaktör köpa den heller. Efter att man vässat till idén efter alla tips så brukar redaktörerna nappa. Det gäller ju att sälja, för förmodligen kan du mycket mer om storyn än din redaktör och vet precis om varför det kommer att läsas.

– Som nu är jag på SvD som vikarie och har under sex veckor försökt få till en resa till USA, vilket är svårt i dessa finanstider. Men med de sex veckorna och en massa förfrågningar till kollegor så blev resan mycket bättre än min grundidé och redaktörerna jublade över uppslagen som ska komma när jag presenterade reseupplägget. Så nu på fredag drar jag iväg i elva dygn och besöker tre städer i USA – med en frilansjournalist.

Skrivande journalister blir allt oftare ombedda att fota själva. Hur ser du på det? Känns det som att resultaten blir sämre än om en professionell fotograf skulle gjort jobbet?

– Det är såklart tråkigt. En journalist har sitt yrke och fotografen har sitt. Ingen av de båda kan göra den andres jobb lika bra (det finns såklart undantag). I vissa fall är det dock bra,  exempelvis när det gäller små porträtt i tidningen, för då kan fotograferna lägga mer krut på de andra jobben.

Om du ändå skulle ge skrivande journalister som tvingas fota några goda råd, vad skulle de i så fall vara?

– Ta de där timmarna hemma med instruktionsboken, för tekniken är en nödvändig grund och är faktiskt lätt att lära sig! Och på plats så ge det tid. Har du en timma totalt så satsa minst 20 minuter på bilden. Telefonen finns alltid för att komplettera texten om det behövs, det går inte med bilden. En bra bild ger i de flesta fall många fler läsare. Tänk på att berätta något med bilden, inte bara visa. Bilden ska inte vara en faktaruta, bilden ska utstråla något, ge läsaren något att fastna vid.

/Lisa

Så tänker redaktörerna

”Ni måste vara bättre än anställda, för ni får bara en chans”

Läs hela artikeln om redaktörsträffen som Västra Frilansklubben anordnade i måndags här.

/Lina

Hjälp vid källgranskning

Det knastertorra språket till trots, Faktoider av Peter Olausson, är en läsvärd bok för besserwissar – och journalister. Undertiteln ”Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar” är en bra sammanfattning av vad Olausson tar upp i drygt tio kapitel. Här går att läsa vad som egentligen ligger bakom påståenden som att Napoleon sköt bort sfinxens näsa (ingen vet, men den var förstördes förmodligen redan på 1300-talet) och att tequila görs på kaktus (agave är det rätta).

Mest användbart fann jag kapitlet om ord. Som exempel kan jag ge den vanligt spridda missuppfattningen att spa är en förkortning av latinets Sanitas per aquam (ung. hälsa genom vatten). Egentligen härstammar ordet från kurorten Spa i Belgien. En bläddring i Faktoider gav mig en tankeställare om hur bra vi journalister är på att sprida sådana här felaktiga påståenden (vi är ju trots allt inte mer än människor!) och hur viktigt det är för ens egen trovärdighet att källgranska.

Så nästa gång du funderar på att krydda din artikel med lite roliga fakta, kolla att de verkligen stämmer! Faktoider är en bra start, och finns som pocketbok någonstans nära dig.

/Lisa