Att göra fel…

Det blir fel ibland, hur noga man än tycker sig vara.
Några av mina misstag, och vad jag lärde mig av dem:

1. Felstavade namn.
Att bokstavera kluriga person- orts- eller företagsnamn inför intervjupersonen räcker inte. Efter de gånger jag skrivit fel namn – jo, de är flera – har jag lärt mig att alltid visa intervjupersonen vad jag skrivit. Eller, låta personen skriva namnet själv.

2. Rubriken passar inte till texten
När redigeraren vill spetsa till en text utan att först kolla med skribenten har det flera gånger blivit helt fel, förvirrande och i något fall ganska illa. Vid ett tillfälle skrev jag en nyhetsartikel om en kommunal nämnds stora utgiftsposter. Jag intervjuade ordföranden som berättade att hon skulle avgå, men inte på grund av det som skett. Jag skrev texten men var inte tillräckligt tydlig till redigeraren som i rubriken gjorde ordförandens avhopp till en kritik mot den egna verksamheten. Pinsamt. Alltså, lärdomen av det här: Lämna ett meddelande till redigeraren om risk föreligger. Ordföranden blev såklart väldigt upprörd, med tanke på vad hennes väljare och arbetskamrater i nämnden skulle tycka och tro. Med all rätta.

3. Skribentens förutfattade meningar/fördomar fyller i luckor
Det värsta och mest pinsamma av allt. Varsågoda, en bikt:
Jag hade intervjuat en kvinna som var aktuell med något, minns inte vad. Till den obligatoriska faktarutan ställde jag frågan vad jag skulle skriva under ”familj”. Hon svarade att hon var gift. Jag skrev sen, efter att ha snuddat vid tanken på om jag verkligen borde, ”make”.
Dumt, dumt, dumt. Det här hände för två år sedan och jag skäms fortfarande när jag tänker på det.
Samma dag som intervjun gick i tryck (i Sveriges mest lästa tidning, till råga på allt), ringde hon upp mig. Talade om att hon sagt ”gift” på frågan om familj, inte MAKE. Hon var gift med en kvinna.
Hon var med all rätta mycket upprörd och arg. Det kändes såklart kränkande att jag bara antagit att hon var hetero. Nu skulle hennes vänner, bekanta och kollegor läsa ”make” i min skit-intervju. Jag bad tusen gånger om ursäkt och vi avslutade lite lamt med att jag sa att jag åtminstone aldrig skulle göra om det. Jag tror att hon åtminstone inte hatade mig när vi lade på. Jag, som trodde att jag såg igenom heteronormen och framför allt att jag inte gick på den. Och vad lärde jag mig av detta? Att det är mitt jobb att våga fråga obehagliga frågor, och att försöka att aldrig förutsätta någonting jag egentligen inte har en aning om. Lättare sagt en gjort.

Vilka är era värsta misstag och vad lärde ni er av dem? Kom igen nu!

/Lina

1 kommentar

Filed under Frilansvardagen

One response to “Att göra fel…

  1. lisagahnertz

    Mitt värsta misstag – som jag fortfarande kan gräma mig över – är när jag fick några viktiga siffror fel i ett väldigt stort arbete. Artikeln i sig var bra, men det där misstaget liksom spolierade allt, vilket jag fick erfara av upprörd intervjuperson och stressad redaktör.

    Det var INTE kul.

    Vad jag lärde mig?
    Det här var ett jobb som jag fått utlagt på mig. Jag lärde mig att inte ta vatten över huvudet, ibland måste man faktiskt säga nej.
    Och jag lärde mig också att som frilans är man väldigt ensam. Man får stå där med hundhuvudet, när tidningen man skriver för struntar i korrläsning och faktagranskning av viktiga hästjobb.