Monthly Archives: februari 2009

Kate Winslet i Photoshop-chock

vanityfairkatewinslet

Till och med proffsen gör misstag ibland. Via Photoshop Disasters hittar jag bilden ovan på Kate Winslet och Sam Mendes, fotad av Anne Leibovitz för prestigefyllda Vanity Fair. (Originalfoto här.)

Titta noga. På Sams arm som håller om Kate. Och ställ er frågan – sedan när blev det modernt att ha en extra ärm ovanpå skjortan?

/Lisa

Lämna en kommentar

Filed under Mediavärlden

Redaktörerna från helvetet

Rykande hett och först på nätet här på Frilansbloggen! Varsågoda – läs Åsa Erlandsons roliga och träffsäkra krönika som snart finns i ett nummer av Journalisten.


REDAKTÖRERNA FRÅN HELVETET

Frilansar anklagas för alla möjliga brister. För långsam, för dyr eller för kass på att skriva. Men vissa redaktörer saknar sjukdomsinsikt.
Frilanskompisar frågar varför jag inte tar steget och startar eget. Sedan beskriver de sin vardag. Här är redaktörerna från helvetet – frilansarnas värsta mardrömmar.

Den kreativa chefen
Rolig, idérik – och omöjlig att jobba med. Slår först fast att det inte är någon brådska alls, skickar sedan en lång utskällning eftersom du inte har lämnat än. Vägrar vara specifik, ”skriv något om charter”, och besvarar följdfrågor om vinkel, deadline och arvode med svar som dragna ur en tombola: ”Det är lugnt. Jag vill ha en text med mycket närvaro.”
Försvinner iväg i radioskugga i veckor, för att sedan kontaktknarka. Två minuter efter ett mejl kommer sms:et: ”Hallå, är du vid datorn? Jag har mejlat dig!?” Medan du svarar, ringer det. ”Jag har sökt dig hela dagen, jobbar du inte idag??”
Det är som att jobba med ett Jasplan. Man vet aldrig var och när det störtar.

Tilläggsterroristen
Ett halvår efter att jobbet är klart ringer plötsligt tilläggsterroristen på fredag klockan fem: ”Vad bra texten om sneakerstrenden blev! Vi tänkte garnera med ett tillägg, skornas historia från det antika Grekland till i dag. Plus en enkät med fem kändisar talar ut om sin sneakersskräck. Det vore kanon om du hittar en expert som säger något om hur finanskrisen påverkar valet av skor. Fixar du innan måndag??”

Bråttomtouretten
Oj, så bråttom det är! Redaktören ringer alltid med andan i halsen, nu för att tidigarelägga deadline. Du jagar på fotografen, klämmer in intervjun nästa morgon före frukost och skriver halva natten. Åtta månader senare publiceras texten. Då ringer redaktören: ”Du, den där texten om stress bland småbarnsmammor – kan du lämna den redan i dag? Vi sitter supertight och måste börja rita.”

Den superstressade
Medan det åtminstone går att prata med bråttomtouretten, försvinner den här typen alltid iväg i sitt stressmoln. Varje gång man ringer riktigt hörs det hur magsyran rinner till, trots att man fattar sig kort och undviker lämningstider. Den superstressade lyssnar aldrig utan standardsvarar ”Låter bra, men ring imorgon eftermiddag”. Igen och igen och igen.

Noll koll
Hela upplägget har noga gåtts igenom och du levererar på utsatt tid. När du ringer och följer upp förnekar plötsligt redaktören allt: ”Vilket jobb? Har jag beställt det här? Vem är du?”
Tvingar omgivningen till ständiga fotbollsräddningar: Du mejlar en idé om att besöka Johannesburgs kåkstäder. Hon svarar glatt: ”Kanon! Det var länge sedan vi hade något trevligt från Kapstaden. Jag vill gärna ha shoppingvinkeln.”

Den socialt inkompetenta
Ett vänligt ”Hej, hur är läget?” bemöts med tystnad. Respons kring bra jobb existerar inte, däremot tar det hus i helvete om något är fel. Ett missat samtal från den här redaktören framkallar magont. Den socialt inkompetenta redaktören skrattar. Aldrig.

Dinosaurien
En äldre redaktör som egentligen är en trevlig typ – men mörkar att han är datoranalfabet. Alla mejl man skickar har en tendens att försvinna och frågor kring detta bemöts med hummanden. När det framkommer att han helt enkelt inte kan mejla, tvingas frilansaren investera i en fax.

Tjuven
Värst av alla. Tackar antingen nej eller är allmänt ljum och det hela rinner ut i sanden. Men ett stort mittuppslag några veckor senare visar att det inte var något fel på idén, utan på att den kostade.
Tjuven sover dock gott om nätterna – upphovsrättslagen gäller ju faktiskt inte idéer.

/Åsa Erlandson
Krönika för Journalisten februari 2009

Vilka redaktörstyper har ni haft oturen att jobba med?

9 kommentarer

Filed under Frilansvardagen, Mediavärlden

Frilansjournalisten mer kulturarbetare än journalist

I gårdagens Journalisten presenterades en undersökning som FrilansRiks låtit göra på SJF:s frilansmedlemmar. Resultatet visar på ett stort missnöje med just inkomsten bland frilansjournalisterna.

Drygt 14 procent tjänar mindre än 100 000 kronor om året på sin frilansverksamhet. Nästan lika många drar in mer än 500 000 kronor per år (fakturerat belopp exklusive moms). Bland dem som uppgett något av skikten 150-, 200- och 250 000 kronor ligger procentsatserna runt 11 procent. En majoritet (60 procent) tycker att intäkterna är helt eller delvis otillräckliga för att de ska kunna ha en rimlig levnadsstandard.

Jag skulle vilja påstå att det är stor skillnad mellan att vara anställd och frilansande journalist. Inte i arbetsuppgifterna, men i levnadsvillkoren. En frilansare har mer gemensamt med gruppen ”kulturarbetare” än med andra, anställda, journalister. Inte sällan hoppar frilansar mellan kortare vikariat eller projektanställningar. Valet att starta firma är i många fall ett måste då uppdragsgivare kräver det (nu också ivrigt påhejat av Kulturutredningen). Brödjobb vid sidan för många närmast ett krav för att få ekonomin att gå runt.

Lägg därtill att frilansen riskerar en usel pension och missgynnas av A-kassan (vilket jag tidigare skrivit om), och vi börjar närma oss samma erfarenheter som landets alla skådespelare, konstnärer, musiker, designers … Siri Reuterstrand har formulerat denna problematik utmärkt i en text i Alba; Konst att leva på eller för? Om ovissheten i att inte veta vad man kommer att göra om ett halvår, att stå utanför samhällets trygghetssystem. Läs och jämför med FrilansRiks undersökning så förstår ni var jag vill komma med mitt resonemang!

Det är först när SJF börjar se frilansjournalister som en grupp med andra förutsättningar än anställda journalister, som facket kan göra någon förändring för sina frilansmedlemmar.

Jo, det var ju en sak till med det här med kulturarbetare … Varför inte bara ”ta ett vanligt jobb” då, och sluta gnälla om den dåliga ekonomin? För att man, trots allt det dåliga, älskar det man gör. Och det visar ju också FrilansRiks undersökning: nästan 63 procent tror att de fortfarande jobbar som frilansar om tio år.

/Lisa

Uppdatering: Johan Frisk skriver om just Journalistförbundet och deras tystnad kring denna undersökning. Han hoppas på debatt. Läs mer på Mötesplatsen Fred!

Lämna en kommentar

Filed under Frilansvardagen, Mediavärlden

Om Skatteverket var en person

Min relation till Skatteverket har alltid varit bra, om än lite orolig. Vi har inte riktigt vetat var vi har varandra. Mest är det jag som varit vilsen. De stora frågorna har verkat oändliga. Jag har undrat, krävt svar. Mötts av tystnad eller tirader jag inte riktigt förstått, ibland har han gett ett närmast shizofrent intryck. Osäkert har jag ändå nickat och sagt visst, jag fattar. Sen har jag suttit där, ensam med telefonluren i handen. Frågorna obesvarade.  Bara betygen duger, har pappa Skatteverket varit nöjd. Men mina känslor, att vi verkligen förstår varandra? Ointressant. Det hela är väldigt Norénskt.

Men relationer förändras.  Vips har den upptagne fadern beslutat att kompensera mig för sin bristande uppmärksamhet på det enda sätt han kan. Jag har ju ändå ätit min spenat var dag. Igår gick jag igenom posten jag fått under månaderna i Kina, och titta där! En utbetalningsavi på en finfin månadslön ungefär. Så gentilt.

Damn! Hade jag vetat det för två veckor sedan, hade jag sluppit äta utspädd tomatsoppa i Hong Kong.

/Lina

1 kommentar

Filed under Frilansvardagen

Googla dig själv – och jag ska säga dig vem du är

lifehack.org läser jag ett inlägg om Googlingsstatistik – närmare bestämt om hur vår image bestäms mer och mer av vilken information om oss själva som dyker upp i sökmotorerna.

Jag skrev om detta redan hösten 2007, och om ett amerikanskt företag som sysslar med att just städa upp efter dig på nätet. De tar bort sidor där du dummat dig, helt enkelt. Eller där andra postat ofördelaktiga saker om dig.

Utan några som helst vetenskapliga bevis tror jag att mediafolk är en av de mest googlingsbenägna arbetsgrupperna. (Kanske baserar jag detta påstående på mig själv, ahem …) Därför är det ingen dum idé att se över vad som egentligen dyker upp när man googlar på sig själv, och göra det bästa av vad som dyker upp på topp tio-sökresultaten.

En egen hemsida – brukar ofta dyka upp som första sökresultat. Kanske din enda chans att styra precis hur du vill bli uppfattad också. Ta vara på den.

Ju fler (kvalitativa) träffar desto bättre – du vill ju framstå som en produktiv frilans. En blogg kan bättra på statistiken.

Gå med i nätverk – mitt LinkedIn-konto ligger femma på förstasidan. Mitt Facebook-konto är däremot privat och avsatt för vänner.

Sedan finns det irriterande saker som man får leva med. Ett av dem är reco.se, en sajt som listar alla företag i Sverige, utan hänsyn till om det rör sig om frilansjournalister med enskilda firmor, frisörer eller restauranger. Tanken är att man ska betygsätta företagen. God idé, men funkar inte riktigt på ALLA företag, enligt min mening. Tyvärr går det inte att bli borttagen från Reco, men jag fick dem i alla fall att ändra rubriken ”Sanningen om” plus mitt namn till något mer neutralt.

Ofta går det dock att få inaktuella saker borttagna om man hör av sig till hemsidornas ansvarige. Jag tyckte till exempel inte att info jag fyllt i på ett bands hemsida som 19-åring var särskilt roligt att få upp på Google … Det är nu borta!

Det finns säkert fler saker man kan tänka på när man bygger sitt personliga varumärke online, för att tala management-språk.
Fyll gärna på med era bästa tips i kommentarerna!

/Lisa

1 kommentar

Filed under Frilansvardagen

Fejan, alltså

Ett helt fantastiskt forum för att hitta idéer. Bara ett tips sådär. Ibland ser man inte skogen för alla träd.

Det tog tre dar innan jag kom på att eventet jag anmält mig till var en klockren idé. Jag jobbar på det. Att koppla. Snabbare.

/Lina

1 kommentar

Filed under Inspiration

Läsarfråga: Betalt för bilder

Jojje undrade vad man ska ta betalt för sina bilder som frilansande journalist och amatörfotograf.

Varken jag eller Lisa är några fotografer, men jag har precis som Jojje fotat en del när jag jobbat från Kina. BLF har ju sin egen motsvarighet till frilansrekommendationen, men som amatörfotografer kvalar vi väl knappast in där. Försök tänka på nedlagd tid, är mitt råd. Tar det två extra timmar att fota och behandla bilderna, försök då att förhandla dig till 1300 (eller vad det blir, enligt SJF:s rek.) extra. Ofta blir man erbjuden paketpriser för text och bild, och de är sällan särskilt bra. Tänk också på om bilden publiceras en gång eller hamnar i tidningens arkiv. I det senare fallet bör du ju ha mer pengar. Mitt tips: hör med en fotograf, kolla in BLF, och var noga med att specificera hur bilden ska användas.

Och är du osäker när redaktören frågar vad du ”ska ha”, fråga först vad de kan erbjuda. Och höj.  🙂

Lycka till i Kina! Jag åker därifrån om tre dagar…

/Lina


Lämna en kommentar

Filed under Ta betalt