Redaktörerna från helvetet

Rykande hett och först på nätet här på Frilansbloggen! Varsågoda – läs Åsa Erlandsons roliga och träffsäkra krönika som snart finns i ett nummer av Journalisten.


REDAKTÖRERNA FRÅN HELVETET

Frilansar anklagas för alla möjliga brister. För långsam, för dyr eller för kass på att skriva. Men vissa redaktörer saknar sjukdomsinsikt.
Frilanskompisar frågar varför jag inte tar steget och startar eget. Sedan beskriver de sin vardag. Här är redaktörerna från helvetet – frilansarnas värsta mardrömmar.

Den kreativa chefen
Rolig, idérik – och omöjlig att jobba med. Slår först fast att det inte är någon brådska alls, skickar sedan en lång utskällning eftersom du inte har lämnat än. Vägrar vara specifik, ”skriv något om charter”, och besvarar följdfrågor om vinkel, deadline och arvode med svar som dragna ur en tombola: ”Det är lugnt. Jag vill ha en text med mycket närvaro.”
Försvinner iväg i radioskugga i veckor, för att sedan kontaktknarka. Två minuter efter ett mejl kommer sms:et: ”Hallå, är du vid datorn? Jag har mejlat dig!?” Medan du svarar, ringer det. ”Jag har sökt dig hela dagen, jobbar du inte idag??”
Det är som att jobba med ett Jasplan. Man vet aldrig var och när det störtar.

Tilläggsterroristen
Ett halvår efter att jobbet är klart ringer plötsligt tilläggsterroristen på fredag klockan fem: ”Vad bra texten om sneakerstrenden blev! Vi tänkte garnera med ett tillägg, skornas historia från det antika Grekland till i dag. Plus en enkät med fem kändisar talar ut om sin sneakersskräck. Det vore kanon om du hittar en expert som säger något om hur finanskrisen påverkar valet av skor. Fixar du innan måndag??”

Bråttomtouretten
Oj, så bråttom det är! Redaktören ringer alltid med andan i halsen, nu för att tidigarelägga deadline. Du jagar på fotografen, klämmer in intervjun nästa morgon före frukost och skriver halva natten. Åtta månader senare publiceras texten. Då ringer redaktören: ”Du, den där texten om stress bland småbarnsmammor – kan du lämna den redan i dag? Vi sitter supertight och måste börja rita.”

Den superstressade
Medan det åtminstone går att prata med bråttomtouretten, försvinner den här typen alltid iväg i sitt stressmoln. Varje gång man ringer riktigt hörs det hur magsyran rinner till, trots att man fattar sig kort och undviker lämningstider. Den superstressade lyssnar aldrig utan standardsvarar ”Låter bra, men ring imorgon eftermiddag”. Igen och igen och igen.

Noll koll
Hela upplägget har noga gåtts igenom och du levererar på utsatt tid. När du ringer och följer upp förnekar plötsligt redaktören allt: ”Vilket jobb? Har jag beställt det här? Vem är du?”
Tvingar omgivningen till ständiga fotbollsräddningar: Du mejlar en idé om att besöka Johannesburgs kåkstäder. Hon svarar glatt: ”Kanon! Det var länge sedan vi hade något trevligt från Kapstaden. Jag vill gärna ha shoppingvinkeln.”

Den socialt inkompetenta
Ett vänligt ”Hej, hur är läget?” bemöts med tystnad. Respons kring bra jobb existerar inte, däremot tar det hus i helvete om något är fel. Ett missat samtal från den här redaktören framkallar magont. Den socialt inkompetenta redaktören skrattar. Aldrig.

Dinosaurien
En äldre redaktör som egentligen är en trevlig typ – men mörkar att han är datoranalfabet. Alla mejl man skickar har en tendens att försvinna och frågor kring detta bemöts med hummanden. När det framkommer att han helt enkelt inte kan mejla, tvingas frilansaren investera i en fax.

Tjuven
Värst av alla. Tackar antingen nej eller är allmänt ljum och det hela rinner ut i sanden. Men ett stort mittuppslag några veckor senare visar att det inte var något fel på idén, utan på att den kostade.
Tjuven sover dock gott om nätterna – upphovsrättslagen gäller ju faktiskt inte idéer.

/Åsa Erlandson
Krönika för Journalisten februari 2009

Vilka redaktörstyper har ni haft oturen att jobba med?

9 kommentarer

Filed under Frilansvardagen, Mediavärlden

9 responses to “Redaktörerna från helvetet

  1. Vill ha jobbet kvar

    Alla.

  2. Terpan

    Håller med. Alla känns igen. I synnerhet tombolatypen. Å andra sidan skulle jag inte vilja byta sits. Skulle aldrig vilja vara redaktör på exempelvis en dagstidning.

  3. Ett underbart persongalleri! Jag känner igen nästan alla. Vanligast är väl de stressade redaktörerna,och de kan man ju förstå, på ett sätt. Men alla hanterar inte stressen så bra. Och superduktig journalist är inte lika med chefsämne.

  4. Jag kan säkert vara någon av redaktörstyperna ovan – men jag har för lite självinsikt för att fatta vilken. Jag skulle kunna lägga till en typ, som jag själv ofta är:

    Redaktören som alltid säger nej
    Tackar alltid nej till dina idéer oavsett hur bra och passande de är för målgruppen. Hänvisar oftast till bristande ekonomi och småskrattar i smyg åt blotta tanken på att ha råd att köpa in jobb. Förundras ibland över hur dålig koll de frilansar som hör av sig har, när det gäller målgrupp och ämnesområden.

  5. Nu förstår jag inte alls vad du menar, Emma. Det är väl inte så noga med vinklar när man skriver till kids som du gör?

  6. Jag hoppas att du skämtar! Men är inte helt säker – för tyvärr tycker förvånansvärt många just så.

    ”Äh, det är ju till barn…”

  7. Vill ha jobbet kvar

    Metaironi: jag mötte min redaktör från helvetet på stan.
    Han sa: ”Det är ju nästan skrämmande, jag kändes igen mig i 3-4 av typerna. Men hahaha, hon är för jävla rolig hon Åsa! Vi hörs!”
    Mitt svar: ”Du är en inspirerande man. På många vis.”

  8. lisagahnertz

    Skrattade högt när jag läste ditt inlägg, Vill ha jobbet kvar!

  9. Emma: Lite sent svar, men ändå. Jo, självklart skämtade jag! Borde lagt till en ironivarning där…😉