Texten blir aldrig så bra som i huvudet

Jag har under de senaste veckorna arbetat med ett stort personporträtt till Impuls. Porträttet låg klart redan i mitt huvud lång tid innan det var skrivet, jag visste precis hur jag ville ha det; rörande utan att bli smetigt, ett helhetsgrepp på en person skildrad genom det lilla, en inblick i ett svunnet Sverige. Och ja, texten blev väl bra. Det tyckte i alla fall redaktören. Och jag är väl nöjd, typ. Men den blev inte så bra som i mitt huvud.

Så läser jag idag Peter Fröberg Idlings blogg om den kreativa prövningen:

Peter Kihlgård sade i en intervju att gamla författare inte blir bittra på grund av utebliven framgång. De förbittras av att alltid befinna sig i den näst bästa av världar. Och med det menade han att de oskrivna romanerna alltid är så mycket bättre innan de sätts på pränt. När inga felbeslut ännu är fattade. När allt ännu är möjligt.

Och tja, inte för att jämföra mig med en gammal beprövad författare, men jag känner igen känslan. Hur svårt det är att få texten att leva upp till den inre texten, till hur bra det låter i huvudet. Fast jag övar mig i det där att inte kräva fullständig perfektion i allt – ofta har jag upptäckt att det jag tycker jag har skrivit okej tycker andra är jättebra.

Ack, bäste herr Prestationsångest. När har du någonsin gjort något bra för en endaste person?

/Lisa

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under Frilansvardagen, Komma vidare

Kommentarer inaktiverade.