En snigels bekännelse

GÄSTBLOGG: I september kånkade jag uppför trapporna till Frilansarnas kontor med dator, nyinköpta vita mappar och en blomkruka. Det var nu det hände – jag skulle bli frilansjournalist. Jag kände mig som en sjuåring inför första skoldagen, med nya gympaskor och den nya för stora ryggsäcken dinglande på ryggen. Lika förväntansfull, men också lika rädd. I maggropen gnagde den välbekanta hamstern: Kan jag verkligen det här?

Som frilansare ska man kunna marknadsföra sig, vara en säljare och ta en hel massa plats. Och man måste vara snabb.

Jag är ingen säljartyp. Om någon skulle få för sig att anställa mig som mobilförsäljare på Nordstan, skulle jag ställa mig längst bak vid disken, flacka med blicken och låtsas anteckna något på ett papper – tills de sparkade mig.
Ända sedan dagis har jag fått höra att jag borde ta mera plats, ta för mig, låta lite mer.

Jag är långsam. Visst kan jag göra snabba knäck  för  dagstidningar – det måste man kunna om man som jag jobbar på redaktion på deltid. Men ska jag skriva något som verkligen ska bli bra, tar det lite tid. Jag vill hinna göra ordentlig research, ställa lite fler frågor, tänka lite till.

Det verkar inte gå ihop.

Men min erfarenhet efter en väldigt kort tid som frilansare är ändå att det inte är märket i sig som säljer – utan någon slags kvalitet. Vill jag tro. För uppdrag har rullat in, främst beroende på att jag har kunnat visa något jag gjort tidigare. Som jag är stolt över, och som människor verkar gilla.

Den flashiga hemsidan och egendesignade visitkorten kan säkert göra sitt – jag har ännu inte något av det – men tanken i mig börjar gro:

Att jag kan vara som jag är, och ändå lyckas frilansa.

/Elin Klemetz

Elin är journalist och sitter på byrån Frilansarna.

4 kommentarer

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar

4 responses to “En snigels bekännelse

  1. Klart du kan världens bästa Elin!! Heja dig! Vi är många som känner som du…

  2. Lisa Gahnertz

    Jag är också en snigel. Lider fortfarande av stressyndrom efter en kulturanalys jag skrev ihop under fyra timmar för två månader sen. 😉

    Nej men skämt åsido, något av det bästa med att frilansa är ju just att man kan lägga upp sin egen tid och därmed få möjlighet att skriva de där långa texterna som kräver mycket research och eftertanke. Det är verkligen en lyx att skriva reportage tycker jag! Och det är det ju mest vi frilansare som gör (inte de anställda), känns det som.

  3. Hej Elin! Jag tycker det var tänkvärt det du skrev. Och jag kan liksom andas lite lugnare. För klart att vi känner igen oss… Det är därför jag tokvägrar att arbeta på redaktion, för alltför många gånger hör jag stressen genom luren när jag pratar med redaktörerna. Deadlines flyger i luften, kaffekokaren går på högvarv, datorn själv funderar på att sjukskriva sig. Det är klart att vi vill leverera kvalitet. Men också slippa ha magont.

    Emilia
    Ps. Klart att det kan vara stressigt med frilansande också… Sitter just nu och försöker hitta en respondent…Pronto! 🙂

  4. Elin

    Tack för fina kommentarer! Vi sniglar borde träffas och sjunga långsamhetens lov.. eller nåt! 🙂
    /Elin