Att skicka eller inte skicka – om pratminus

GÄSTBLOGG: De flesta journalister har nog fått frågan. Ibland kommer den lite försynt trevande. Andra gånger som ett icke förhandlingsbart krav.

Jag får den i alla fall ofta. Och jag vågar nog påstå att alla som försörjer sig på att intervjua andra har ställts inför den någon gång.

Det handlar om ifall de personer man pratat med ska få läsa texten innan publicering eller inte. Ett spontant svar skulle kunna vara att det är en självklarhet, en generös gest som tack för att de ställt upp.

Men jag har under de år jag jobbat som journalist insett att det långtifrån är så enkelt.

Senast var det i förra veckan. Då kom den i samband med en telefonintervju till en nyhetsartikel. Och det redan innan jag hunnit fråga någonting och inte visste om något material från samtalet skulle användas i texten.

Personen, som har en chefstjänst inom den offentliga sektorn, sa att hon ville se hela texten om hon skulle medverka. Inte bara hennes egna citat eftersom hon tyckte att den senaste artikeln hon var med i, där journalisten följt traditionen att bara skicka pratminusen, inte hade blivit bra.

Just det argumentet, att man sedan tidigare har dåliga erfarenheter av vad journalister skrivit, möter jag då och då. Plötsligt spelar jag inte bara min egen journalistroll utan tvingas även klä skott för vad alla andra inom kåren möjligtvis kan ha gjort. Men det är något man verkar få leva med.

Själv brukar jag i stort sett aldrig skicka texten innan publicering om inte intervjupersonen ber om det. Är det så skickar jag antingen endast själva citaten, hela texten eller (om det är en text där olika människor kommer till tals i olika avsnitt) den del som handlar om just den personen.

Hur jag gör beror lite på vem det är jag intervjuat (exempelvis en medieovan person eller en politiker) och vad det är för artikel (till exempel ett personporträtt eller en granskande artikel där någon eller några ställs till svars för uppgifter som jag fått från annat håll).

Oavsett vilket brukar jag skriva något i stil med ”Hör av dig så snart som möjligt om det är något jag missuppfattat.” Förhoppningen är att det ska medföra att rena faktafel kan rättas till i tid samt att jag bättre kan förstå vad intervjupersonen verkligen menade. Och ur mitt perspektiv är detta de positiva effekterna av att skicka en text. En baksida är att det tar tid.

Det finns dock en fara i att ta ett skenbart uteblivet svar som att allt är okej. En gång kom svaret efter tio dagar, när redigeraren hade hunnit skicka tidningen till tryck, och då var det inte roligt att läsa vad intervjupersonen tyckte om texten…

Hur som helst är det viktigt att, redan när man mailar en text, klargöra vad syftet är med att intervjupersonen får se den innan publicering.

Jag ser det inte som att journalist och intervjuperson skriver en text ”tillsammans” och att den senare därför ska ”godkänna” eller ”läsa korrektur” på resultatet av samtalet. Det är jag som sätter mitt namn under texten och följaktligen är det jag som skriver den. Annars kan någon annan göra det.

Att en del intervjupersoner som jag skickat text till börjat disponera om materialet tycker jag är att ta sig alldeles för stora friheter. Och när jag varit med om att intervjupersoner gjort om sina citat till något helt annat än det som sagts, trots att jag har samtalet inspelat, har jag allvarligt funderat på att inför en intervju lämna över en instruktion om vad jag tycker det innebär att bli intervjuad. Men vid närmare eftertanke har det känts alldeles för formellt att skriva en sådan. Så det kommer inte att hända.

Sammantaget handlar alltihop, som jag ser det, om en balansgång mellan journalistisk integritet och vänlighet gentemot de intervjupersoner som vi är så beroende av. Men konststycket är mycket lättare om man arbetar på redaktion än om man jobbar som frilansjournalist.

Jag gör båda delarna.

/Per-Johan Thörn

Per-Johan är journalist. När han frilansar sitter han hos Frilansarna.

3 kommentarer

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar

3 responses to “Att skicka eller inte skicka – om pratminus

  1. frilansbloggen

    Det här tycker jag är något av det lurigaste med att vara journalist – och något som kan göra mig mycket uppretad. Det är alltid lite av ett hasardspel vilka personer som ska in och ”korra”, som de ibland säger (och inte förstår att det åsyftar korrigering av stavning m.m.).

    Jag gör som du, spelar in alla samtal. Då kan det vara lustigt att se intervjupersonen vilja göra ändringar – de SA ju faktiskt precis så!

    Jag brukar ändå vara ganska tillmötesgående. Absolut om det handlar om rena missuppfattningar, eller något ordval här och där som intervjupersonen vill förtydliga. Är det en intervjuovan ”vanlig människa” som har huvudrollen i texten, får de läsa hela, för den ska ju faktiskt representera dem som privatpersoner.

    Minst problem tycker jag man får när man gör som du – klargör vad syftet med att intervjupersonen får läsa är. De gånger jag varit stressad och inte uttryck det tydligt är också de gånger jag fått mest problem.

    När jag gjorde min praktik var jag på en redaktion som hade som policy att inte skicka något – utan ringa och läsa upp citaten/texten. Då fick man feedback direkt, och det var verkligen jättebra. Dock inget jag praktiserat sedan dess, men det kan vara en idé…

    /Lisa

  2. Annelie

    Jag brukar skicka texten till personen jag intervjuar. Hittills har jag i stort sett kunna följa deras önskemål om ändringar, även om jag inte gör det precis så som de vill. Att någon går in och disponerar om texten låter ju onekligen jobbigt.

    Jag har också varit den som blivit intervjuad ett par gånger. En gång fick jag texten uppläst i telefon och godkände. När den sedan kom i tryck var mitt namn felstavat. Därför brukar jag mejla mina texter. Jag skriver mest om ”vanliga människor”, kanske skulle jag agera annorlunda om det handlade om politiker eller företagsledare.

  3. Intressant. Jag har ännu inte känt av att det är lurigt eller krångligt. Men jag har som policy att mejla över texten, för att de ska känna sig trygga med mig och rätta till ev. fel m.m.. Jag är ganska ny, och de personer som jag intervjuar har oftast varit enkla att ha att göra med. Fast det var någon gång i början som en kvinna ville vara med och skriva texten, det kändes som att hon tog över mitt arbete. Men människor är olika!

    Tänkvärt inlägg, tack!

    Emilia