Jag lägger i turbon och … Pft!

Ni kanske har stött på det? Projektet som ligger där helt utan deadline eller begränsningar. Det som mystiskt nog inte blir mindre ju mer man stirrar på det. Nä, det växer faktiskt! Tar upp mer och mer plats i hjärnan tills den når bristningsgränsen och ropar: NU! Det är dags! Vaknar nästa dag och ska ta tag i det äntligen! Man sätter sig framför datorn, lägger i  turbon och ut kommer… ingenting.

Så vad ska man göra för att lyckas med detta? Varför funkar det inte att bara sätta igång och göra det? Låt mig ta ett exempel: Ny hemsida.

För det första: Som webbdesigner blir det höga ambitioner på en hemsida. Gjorde om min för ett tag sedan, men blev inte nöjd. Så när jag nu ger mig på det måste jag erkänna för mig själv att det är ett stort projekt. Det har funnits på min lista länge av en anledning.

Det andra är att identifiera problemet. Det kryper fram att jag inte är nöjd med logotypen ens. Just det! Projektet blev precis ännu större.

I det här läget har jag en tendens att ge upp på andra hållet och göra allt som bara går att göra. Helt plötsligt sitter jag och gör ett nytt typsnitt, till en ny logotyp, till en ny hemsida. Grundligt värre! Nödvändigt? Jag håller svaret kort: Nja. Det är nog på sin plats att begränsa sig, så vad behövs för att jag ska känna mig nöjd?

Lösningen är att slita sitt hår och skrika: En hemsida! Efter det kör man en runda till av att “identifiera problemet” tills man har en klar bild av vad som behövs.

Slutligen ett recept jag har hört många gånger:

Hacka upp 1 st projekt, fräs till lite prioriteringar och sprinkla över lite deadlines.

Behöver påminna mig själv om detta om och om igen. Jag har massor med projekt som ligger och skräpar, men det är en helt annan historia.

Hej så länge!

/Mikael Biström

Mikael är illustratör, webbdesigner och grafisk formgivare. Han sitter på byrån Frilansarna. Här är hans hemsida.

Advertisements

1 kommentar

Filed under Gästbloggar, Komma vidare

One response to “Jag lägger i turbon och … Pft!

  1. Det är lite som den där gamla sanningen att skomarkarns barn går barfota. Att ta tag i sina egna grejer är konstigt nog det svåraste.