Sjuk som frilans, är det lika med ensam?

Jag är förkyld, sen flera veckor tillbaka. Det är sällsynt, tack vare mitt extraknäck som frilansande gympainstruktör – men paradoxalt nog hade jag förmodligen blivit frisk betydligt tidigare om jag INTE hade haft extraknäcket att längta tillbaka till.

Jag har kört samma procedur fyra gånger nu: några dagars intensivkur med vila och mediciner, känslan ”nu är jag frisk nog att köra ett pass” följt av insikten ”inte alls” efter en timslång plåga med oanade pulsnivåer och flimrande framför ögonen. Det känns rätt tröstlöst och jag börjar undra om jag nånsin blir frisk. Katastroftänkandet tar över och jag ser ett liv av skrällande hosta och pipande luftrör framför mig …

Känns det igen? Om inte: byt ut gympainstruerandet mot skrivbordsarbete, och ”förkylning” mot ”värk i axlar/nacke” eller någon annan skrivbordsrelaterad åkomma som kan vara lindrig till att börja med – men som kan utvecklas riktigt allvarligt om man inte kurerar sig i ett tidigt stadium (och förebygger, förstås).

Var sätter du gränsen? Hur ont ska du ha för att låta bli att jobba? När är du tillräckligt frisk för att börja igen? Och vad gör du när katastroftankarna sätter in – när du har gjort allt du kan, flera gånger om, men ändå tvingas inse att du i ivern att inte vara borta för länge, har gjort problemet ännu värre?

Som frilansare har man hela ansvaret för sig själv och sitt arbete, på gott och ont, och sällan blir det så tydligt ”ont” som när man blir sjuk. Även om vi bortser från de svåra ekonomiska faktorerna (som Lisa tog upp i ett tidigare inlägg om karensdagsreglerna), är det jättesvårt att sätta sina egna gränser.

Det är det förstås för anställda också, men den smygande tendensen att lägga alltmer av ansvaret för sjukdomar på individen (läs till exempel centerpartisten Helen Törnqvists tankar i kölvattnet efter Stefan Hannas förslag om en ”tjockisskatt”) tynger ensamföretagare extra mycket.

En medicin stavas förstås ”socialt nätverk”. Det är det vi får ta till i brist på den där (dröm)chefen som tittar bekymrat på dig och säger  ”gå hem tills du är frisk, nån annan får göra ditt jobb så länge”. Det är (arbets)livsviktigt att ha andra att diskutera med, känna att man inte är ensam, få bekräftelse på att man gör sitt bästa och att man duger oavsett om man lyckas eller inte. Mina kontorsgrannar, som berikar frilansartillvaron på alla möjliga sätt bara genom att finnas där, bidrog igår med både bokstavliga och bildliga axlar att gråta ut mot, stöd och goda råd.

Nu sitter jag hemma för bli-frisk-försök nummer fem.

Håll tummarna …

/Ida Johansson

Ida är frilansöversättare (och ibland gympainstruktör). Hon sitter hos Frilansarna i Göteborg.

Lämna en kommentar

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar

Kommentarer inaktiverade.