Kategoriarkiv: Frilansvardagen

Att skicka eller inte skicka – om pratminus

GÄSTBLOGG: De flesta journalister har nog fått frågan. Ibland kommer den lite försynt trevande. Andra gånger som ett icke förhandlingsbart krav.

Jag får den i alla fall ofta. Och jag vågar nog påstå att alla som försörjer sig på att intervjua andra har ställts inför den någon gång.

Det handlar om ifall de personer man pratat med ska få läsa texten innan publicering eller inte. Ett spontant svar skulle kunna vara att det är en självklarhet, en generös gest som tack för att de ställt upp.

Men jag har under de år jag jobbat som journalist insett att det långtifrån är så enkelt.

Senast var det i förra veckan. Då kom den i samband med en telefonintervju till en nyhetsartikel. Och det redan innan jag hunnit fråga någonting och inte visste om något material från samtalet skulle användas i texten.

Personen, som har en chefstjänst inom den offentliga sektorn, sa att hon ville se hela texten om hon skulle medverka. Inte bara hennes egna citat eftersom hon tyckte att den senaste artikeln hon var med i, där journalisten följt traditionen att bara skicka pratminusen, inte hade blivit bra.

Just det argumentet, att man sedan tidigare har dåliga erfarenheter av vad journalister skrivit, möter jag då och då. Plötsligt spelar jag inte bara min egen journalistroll utan tvingas även klä skott för vad alla andra inom kåren möjligtvis kan ha gjort. Men det är något man verkar få leva med.

Själv brukar jag i stort sett aldrig skicka texten innan publicering om inte intervjupersonen ber om det. Är det så skickar jag antingen endast själva citaten, hela texten eller (om det är en text där olika människor kommer till tals i olika avsnitt) den del som handlar om just den personen.

Hur jag gör beror lite på vem det är jag intervjuat (exempelvis en medieovan person eller en politiker) och vad det är för artikel (till exempel ett personporträtt eller en granskande artikel där någon eller några ställs till svars för uppgifter som jag fått från annat håll).

Oavsett vilket brukar jag skriva något i stil med ”Hör av dig så snart som möjligt om det är något jag missuppfattat.” Förhoppningen är att det ska medföra att rena faktafel kan rättas till i tid samt att jag bättre kan förstå vad intervjupersonen verkligen menade. Och ur mitt perspektiv är detta de positiva effekterna av att skicka en text. En baksida är att det tar tid.

Det finns dock en fara i att ta ett skenbart uteblivet svar som att allt är okej. En gång kom svaret efter tio dagar, när redigeraren hade hunnit skicka tidningen till tryck, och då var det inte roligt att läsa vad intervjupersonen tyckte om texten…

Hur som helst är det viktigt att, redan när man mailar en text, klargöra vad syftet är med att intervjupersonen får se den innan publicering.

Jag ser det inte som att journalist och intervjuperson skriver en text ”tillsammans” och att den senare därför ska ”godkänna” eller ”läsa korrektur” på resultatet av samtalet. Det är jag som sätter mitt namn under texten och följaktligen är det jag som skriver den. Annars kan någon annan göra det.

Att en del intervjupersoner som jag skickat text till börjat disponera om materialet tycker jag är att ta sig alldeles för stora friheter. Och när jag varit med om att intervjupersoner gjort om sina citat till något helt annat än det som sagts, trots att jag har samtalet inspelat, har jag allvarligt funderat på att inför en intervju lämna över en instruktion om vad jag tycker det innebär att bli intervjuad. Men vid närmare eftertanke har det känts alldeles för formellt att skriva en sådan. Så det kommer inte att hända.

Sammantaget handlar alltihop, som jag ser det, om en balansgång mellan journalistisk integritet och vänlighet gentemot de intervjupersoner som vi är så beroende av. Men konststycket är mycket lättare om man arbetar på redaktion än om man jobbar som frilansjournalist.

Jag gör båda delarna.

/Per-Johan Thörn

Per-Johan är journalist. När han frilansar sitter han hos Frilansarna.

Annonser

3 kommentarer

Under Frilansvardagen, Gästbloggar

En snigels bekännelse

GÄSTBLOGG: I september kånkade jag uppför trapporna till Frilansarnas kontor med dator, nyinköpta vita mappar och en blomkruka. Det var nu det hände – jag skulle bli frilansjournalist. Jag kände mig som en sjuåring inför första skoldagen, med nya gympaskor och den nya för stora ryggsäcken dinglande på ryggen. Lika förväntansfull, men också lika rädd. I maggropen gnagde den välbekanta hamstern: Kan jag verkligen det här?

Som frilansare ska man kunna marknadsföra sig, vara en säljare och ta en hel massa plats. Och man måste vara snabb.

Jag är ingen säljartyp. Om någon skulle få för sig att anställa mig som mobilförsäljare på Nordstan, skulle jag ställa mig längst bak vid disken, flacka med blicken och låtsas anteckna något på ett papper – tills de sparkade mig.
Ända sedan dagis har jag fått höra att jag borde ta mera plats, ta för mig, låta lite mer.

Jag är långsam. Visst kan jag göra snabba knäck  för  dagstidningar – det måste man kunna om man som jag jobbar på redaktion på deltid. Men ska jag skriva något som verkligen ska bli bra, tar det lite tid. Jag vill hinna göra ordentlig research, ställa lite fler frågor, tänka lite till.

Det verkar inte gå ihop.

Men min erfarenhet efter en väldigt kort tid som frilansare är ändå att det inte är märket i sig som säljer – utan någon slags kvalitet. Vill jag tro. För uppdrag har rullat in, främst beroende på att jag har kunnat visa något jag gjort tidigare. Som jag är stolt över, och som människor verkar gilla.

Den flashiga hemsidan och egendesignade visitkorten kan säkert göra sitt – jag har ännu inte något av det – men tanken i mig börjar gro:

Att jag kan vara som jag är, och ändå lyckas frilansa.

/Elin Klemetz

Elin är journalist och sitter på byrån Frilansarna.

4 kommentarer

Under Frilansvardagen, Gästbloggar

Är jag en riktig fotograf?

GÄSTBLOGG: ”Jaha, fotar du med en sådan kamera? En sådan har jag med!” Sen får man blicken som betyder: ”Kan du verkligen fotografera?” Sen har man den personen framför sig var man än står och fotograferar och om man försöker påpeka att man är bokad av exempelvis bröllopsparet och att det vore bra om jag fick ta mina bilder först, så kommer den där blicken igen; ”Jamen vi har ju likadana kameror. What’s the difference?” Ja vad är skillnaden?

Det här scenariot händer på nästan alla bröllop jag medverkat på, och det är varken trevligt eller inspirerande. I takt med tekniken och digitalfotografering så är det tillgängligt för alla vilket betyder att alla kan bli fotografer/kalla sig för fotografer.

Jag vet inte hur många som idag kallar sig för fotograf enbart för att de har köpt sig en ny, fin, DYR kamera. Som frilansfotograf så är det tufft att stå upp mot de stora etablerade fotograferna och många tänker inte på att det tar många år att bygga upp en gedigen utrustning (om man inte har ett dra åt h-vete konto då vill säga) för det är dyrt som bara den!

Därför blir det tufft att försvara sin utrustning och sin kompetens när brudgummens kusin Bertil drar fram sin JÄTTE-stora dyra kamera och – tataa! – sätter den på auto. Jag blir så arg. Ge mig den kameran istället och köp en liten pocketkamera och skänk resten av pengarna till välgörenhet.

Om man då frågar om slutare/bländare/ISO då får jag alltid en förvånad blick följt av: ”Jamen den har si och såhär många megapixlar!” Triumfkort! Slash där fick jag dig… Ja den där blicken igen…

Hur ska jag förklara detta på ett snällt sätt? Om du fotar med auto och inte kan några andra knappar så tror jag knappast heller att du har tänkt tapetsera stora väggar med dina bilder. I Bertils fall så hade det förmodligen räckt med fem megapixlar. Men vad vet jag … Jag kanske inte heller är en riktig fotograf

När är man en riktig fotograf då eller ett proffs? När man tar betalt eller när man har gått många långa utbildningar?

Eller …

När man har förmågan att gestalta något med pennan, penseln eller kameran och genom det skapar sin egen prägel på verket och kan klara av att få till ett kvalitativt slutresultat? Då kanske man är en “riktig fotograf” oavsett konstform, ålder kön eller utbildning.

Vad tycker du?

/Helena Kyrk

Helena är fotograf och sitter hos Frilansarna. Hur ser hennes bilder ut? Det hittar du på hennes hemsida.

4 kommentarer

Under Frilansvardagen

Peppning for dummies

Jag har någon gång stött på ett tips, minns tyvärr inte var, att man ska spara alla peppande goda ord man fått.

Detta för att ha dem att gå tillbaka till när man är låg eller har dålig motivation och påminna sig om gånger man faktiskt gjort något bra. Det är ju så lätt att fokusera på ”misslyckanden” eller sådant man är missnöjd med.

Så jag har nu skapat en folder i min mejl som heter just ”Peppmejl”. Där ämnar jag samla beröm från redaktörer, och annan positiv feedback, att läsa när (arbets)livet känns svart.

Negativa mejl? De raderar jag! 😉

/Lisa

4 kommentarer

Under Frilansvardagen

Att hantera torrperioder som frilans

Det här blogginlägget om svackor i affärerna på Outlaw Design Blog fick mig att fundera över vad jag själv brukar göra när jag har jobbtorka.

För det är ju så. Jobben går upp och ner, ibland har man mycket – så mycket att man knappt kommer ihåg sitt eget namn – och ibland har man inget alls att göra. Själv finner jag de ”torra perioderna” oerhört stressande, jag börjar ifrågasätta mitt karriärsval, min egen kompetens och oroar mig över pengar och framtiden.

Men, ju oftare jag stött på en torrperiod, desto mer har jag lärt mig hur jag bäst hanterar dem. Jag har till och med börjat gilla dem lite lite grann, eftersom de ger mig en andningspaus.  Det jag brukar ägna mina torrperioder åt är att:

  • Bygga på min idébank. Idéer är ju det viktigaste man har som frilans, så idébanken behöver egentligen alltid fyllas på. Men under torrperioderna kan man göra det till en aktivitet; avsätta en dag för tidnings- och bokläsande, bollande med kollegorna, slösurfande.
  • Göra bokföring m.m. Har jag ordning på mina papper är i alla fall den ångestbiten ur vägen.
  • Få nya infallsvinklar. För mig brukar nya idéer och ny motivation komma dels när jag träffar vänner och bekanta, dels när jag gör roliga saker som att gå på museum, bio etc. Hjärnan behöver variation från datorskärmen!
  • Försöka att tänka positivt. Jag vet att på torrperioder följer regnperioder. Så bättre att passa på att njuta av lugnet än att stressa fram magsåret av oro.

Vad gäller blogginlägget jag tipsade om ovan stod där ett tips jag tänker ta till mig: att lära mig något nytt. Jag tänker ju ofta på att jag borde förbättra mina fotograferings- och Photoshopkunskaper. Nästa torrperiod ska jag se till att göra det …

Hur hanterar du en torrperiod?

/Lisa

1 kommentar

Under Frilansvardagen, Inspiration, Komma vidare

Frilansande facköversättare – ett osynligt lågstatusyrke?

GÄSTBLOGG: På konferenser med Sveriges Facköversättarförening (SFÖ) talas det ofta om ”facköversättarens låga status”. Och när jag flyttade in hos Frilansarna i augusti insåg jag, högst oväntat, att jag kände mig underlägsen mina journalistgrannar. De skriver helt egna texter, med sina namn på, i kända och viktiga publikationer! Wow!

Men … vad menas egentligen med att ”facköversättare har låg status”? (Om vi nu bortser helt från frågan om status är något eftersträvansvärt.)

En sak är säker: facköversättare är oerhört osynliga, inte bara i jämförelse med journalister. Jag visste knappt själv att yrket fanns för 12 år sedan, när jag sattes framför en dator med orden ”det här är Office 2000, du ska översätta det”. Hade jag mött en facköversättare då hade jag ställt samma fråga som jag själv alltid möts av idag: ”så du översätter böcker?”

Få tänker på allt annat som måste översättas: interntidningar, användaravtal, årsredovisningar, golfbaneskötselregler … Men är osynlighet lika med låg status? Att döma av andras reaktioner när jag berättar mer om mitt yrke: verkligen inte. De flesta blir oerhört fascinerade och imponerade när jag beskriver vad jag gör.

Fråga nummer två från de jag möter kan förutsägas med 99 % säkerhet: ”kan man leva på det?” Mitt högst personliga svar är ”absolut”, men det är en allmänt utbredd uppfattning – även bland många SFÖ:are – att översättare är dåligt betalda, ergo: har dålig status. Betalningen må det vara som det vill med (vi tar oftast betalt per källtextord, ett slags ackordsjobb alltså) men är dåligt betalt verkligen lika med låg status? Jag är inte så säker på det – heller.

Jag försörjer mig på något jag verkligen gillar, jobbar sällan mer än 30 timmar i veckan och planerar min arbetstid själv. Om inte det är ett högstatusyrke – vad är det då?

/Ida Johansson

Ida är medlem i SFÖ och översätter allt från FASS-texter till sällskapsspel. Mer information finns på hennes hemsida: www.ordskogen.com/ida. För mer inspiration och information om facköversättare och frilansare i allmänhet, rekommenderas världens skarpaste Elin samt världens roligaste Lotten.

6 kommentarer

Under Frilansvardagen, Gästbloggar, Mediavärlden

Att vara effektiv utan deadline – går det?

GÄSTBLOGG: Sju vaga frilansidéer på en post-it lapp. Bara att sätta igång. Börjar googla. Hamnar istället på ett blogginlägg om dajmkladdkaka, vidare till en artikel om tepartyrörelsen, tänker att jag kanske borde ställa till med tebjudning.

Hittar en tidskrift som jag inte visste fanns och funderar. Har jag någon idé som skulle passa? Bildgooglar redaktören. Hon är lik någon.

Så är det lunchdags.

Utan deadlineångest rinner timmarna lätt iväg, jag gör allt och ingenting. När jag kommer hem har jag en dålig känsla i magen, känner mig lat och usel.

Avslutade nyligen ett vikariat på GP, var mycket effektiv. Tänkte: nu jäklar, slut på frilanssåset (så tänker jag varje gång jag varit på tidning). Lite disciplin tack.

Men så sitter jag här och läser om dajmkakor istället för att göra viktig research.

Vet inte riktigt hur jag ska komma till rätta med det här. Har försökt med rigida tidsscheman, att göra-listor, facebook-förbud. Men det hjälper inte.

Min smarta frilanskollega Sofia Hultqvist anser att jag helt enkelt börjar jobba för tidigt. Kanske har hon rätt.

För jag håller alltid deadline. Och lika gärna som att sitta och slösurfa på kontoret och låtsasjobba, skulle jag kunna sitta på ett fik med en kompis och äta muffins i början av veckan. Inte börja jobba förrän det är så kallat skarpt läge.

Men samtidigt: Hur svårt kan det vara? Är det inte bara att skärpa sig? Hur blir ni effektiva utan en snar deadline?

/Kerstin Sjödén

Kerstin är journalist och sitter på byrån Frilansarna.

7 kommentarer

Under Frilansvardagen, Gästbloggar, Inspiration