Category Archives: Gästbloggar

Fikans förträfflighet

Varför ska jag sätta mig i soffan med en kaffekopp när jag lika gärna kan ta den med mig till skrivbordet? Äsch, jag hinner inte nu när det snart är deadline… Känns tankarna igen?

Fika är fint, men lätt att glömma eller strunta i om man är frilans. Men att ta en paus, och då menar jag en riktig paus, gör dig piggare och mer effektiv. Det är riktigt skönt att ta och tömma hjärnan på det där som du sysslar med just nu och istället prata med en kollega, lyssna på radion eller bara titta rakt ut i luften ett slag.

Hos Frilansarna har vi infört tisdagsfikan. Den som har städvecka bjuder på fika och vi tar oss tid att sitta ner och bara prata en stund. Samtalsämnena blir högt och lågt. Senast diskuterades allt från borgerliga begravningar, lyckotest och lärstilar till husdjursnamn och bokstavskombinationer till exempel.

Försök att ta dig en fikapaus oavsett om du sitter på kontor, hemma, jobbar själv eller tillsammans med andra. Det tjänar du på. Jag lovar.

/Jenny Fornell

Lämna en kommentar

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar, Inspiration

Företagsnamn nu i hamn

På lunchen i dag frågade jag min kollega Karin hur hon hade tänkt när hon döpte sitt designföretag Vid Form. Jag hade hört henne säga företagsnamnet på telefonen och tyckt att det lät så bra. Karin på Vid Form. Så himla proffsigt, kände jag som efter tre år ännu inte kommit på vad mitt företag ska heta. Det måste låta yrkesmässigt när man svarar i telefon, det är viktigt. Tänk om man sitter där och skäms för sitt egenhändigt hopsnickrade namn. Det skiner garanterat igenom.

– Ja, hej det är Christina på Min Mysiga Skrivveranda AB. Jag är frilansjournalist och fick precis en grymt bra idé, har du tid en stund?

Nej, knappast.

Karin förklarade att när hon valde namnet var det mycket företagets verksamhet som styrde.

Kanske Onsala media då? Då förstår man åtminstone vad min firma sysslar med. Och var den ligger. Dessutom vill jag ha med både reportage och förlag i samma ord på något sätt, när ambitionen är att både skriva artiklar och ge ut böcker. Men tänk om jag flyttar? Hur blir det då?

– Fast jag tänkte på din mejladress, sa Karin. Du skriver lettres.christina i den. Lettres är väl bra!

Jag förklarade uppkomsten till min mejladress där största anledningen är att jag har ett för vanligt efternamn. En annan förklaring är att jag är en frankofil av stora mått. Lettres betyder ju brev på franska. Christinas brev helt enkelt.

Men lettres betyder även bokstäver. Så passande på en enskild firma för en Parisälskande journalist och författar-wannabe! Massor med bokstäver som bildar ljuva ord att forma vidsträckta reportage och omfångsrika romaner av.

– Lettres. Det låter ju som namnet på en fransk kulturtidskrift! utropade en annan kollega, Per-Johan, som också deltagit i jakten på det perfekta företagsnamnet.

Saken var klar. Jag kastade mig ner framför datorn och klickade i en sällan skådad hastighet fram Bolagsverkets hemsida.

/Christina Abrahamsson

Christina är frilansjournalist och sitter hos Frilansarna.

3 kommentarer

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar

Sjuk som frilans, är det lika med ensam?

Jag är förkyld, sen flera veckor tillbaka. Det är sällsynt, tack vare mitt extraknäck som frilansande gympainstruktör – men paradoxalt nog hade jag förmodligen blivit frisk betydligt tidigare om jag INTE hade haft extraknäcket att längta tillbaka till.

Jag har kört samma procedur fyra gånger nu: några dagars intensivkur med vila och mediciner, känslan ”nu är jag frisk nog att köra ett pass” följt av insikten ”inte alls” efter en timslång plåga med oanade pulsnivåer och flimrande framför ögonen. Det känns rätt tröstlöst och jag börjar undra om jag nånsin blir frisk. Katastroftänkandet tar över och jag ser ett liv av skrällande hosta och pipande luftrör framför mig …

Känns det igen? Om inte: byt ut gympainstruerandet mot skrivbordsarbete, och ”förkylning” mot ”värk i axlar/nacke” eller någon annan skrivbordsrelaterad åkomma som kan vara lindrig till att börja med – men som kan utvecklas riktigt allvarligt om man inte kurerar sig i ett tidigt stadium (och förebygger, förstås).

Var sätter du gränsen? Hur ont ska du ha för att låta bli att jobba? När är du tillräckligt frisk för att börja igen? Och vad gör du när katastroftankarna sätter in – när du har gjort allt du kan, flera gånger om, men ändå tvingas inse att du i ivern att inte vara borta för länge, har gjort problemet ännu värre?

Som frilansare har man hela ansvaret för sig själv och sitt arbete, på gott och ont, och sällan blir det så tydligt ”ont” som när man blir sjuk. Även om vi bortser från de svåra ekonomiska faktorerna (som Lisa tog upp i ett tidigare inlägg om karensdagsreglerna), är det jättesvårt att sätta sina egna gränser.

Det är det förstås för anställda också, men den smygande tendensen att lägga alltmer av ansvaret för sjukdomar på individen (läs till exempel centerpartisten Helen Törnqvists tankar i kölvattnet efter Stefan Hannas förslag om en ”tjockisskatt”) tynger ensamföretagare extra mycket.

En medicin stavas förstås ”socialt nätverk”. Det är det vi får ta till i brist på den där (dröm)chefen som tittar bekymrat på dig och säger  ”gå hem tills du är frisk, nån annan får göra ditt jobb så länge”. Det är (arbets)livsviktigt att ha andra att diskutera med, känna att man inte är ensam, få bekräftelse på att man gör sitt bästa och att man duger oavsett om man lyckas eller inte. Mina kontorsgrannar, som berikar frilansartillvaron på alla möjliga sätt bara genom att finnas där, bidrog igår med både bokstavliga och bildliga axlar att gråta ut mot, stöd och goda råd.

Nu sitter jag hemma för bli-frisk-försök nummer fem.

Håll tummarna …

/Ida Johansson

Ida är frilansöversättare (och ibland gympainstruktör). Hon sitter hos Frilansarna i Göteborg.

Lämna en kommentar

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar

Jag lägger i turbon och … Pft!

Ni kanske har stött på det? Projektet som ligger där helt utan deadline eller begränsningar. Det som mystiskt nog inte blir mindre ju mer man stirrar på det. Nä, det växer faktiskt! Tar upp mer och mer plats i hjärnan tills den når bristningsgränsen och ropar: NU! Det är dags! Vaknar nästa dag och ska ta tag i det äntligen! Man sätter sig framför datorn, lägger i  turbon och ut kommer… ingenting.

Så vad ska man göra för att lyckas med detta? Varför funkar det inte att bara sätta igång och göra det? Låt mig ta ett exempel: Ny hemsida.

För det första: Som webbdesigner blir det höga ambitioner på en hemsida. Gjorde om min för ett tag sedan, men blev inte nöjd. Så när jag nu ger mig på det måste jag erkänna för mig själv att det är ett stort projekt. Det har funnits på min lista länge av en anledning.

Det andra är att identifiera problemet. Det kryper fram att jag inte är nöjd med logotypen ens. Just det! Projektet blev precis ännu större.

I det här läget har jag en tendens att ge upp på andra hållet och göra allt som bara går att göra. Helt plötsligt sitter jag och gör ett nytt typsnitt, till en ny logotyp, till en ny hemsida. Grundligt värre! Nödvändigt? Jag håller svaret kort: Nja. Det är nog på sin plats att begränsa sig, så vad behövs för att jag ska känna mig nöjd?

Lösningen är att slita sitt hår och skrika: En hemsida! Efter det kör man en runda till av att “identifiera problemet” tills man har en klar bild av vad som behövs.

Slutligen ett recept jag har hört många gånger:

Hacka upp 1 st projekt, fräs till lite prioriteringar och sprinkla över lite deadlines.

Behöver påminna mig själv om detta om och om igen. Jag har massor med projekt som ligger och skräpar, men det är en helt annan historia.

Hej så länge!

/Mikael Biström

Mikael är illustratör, webbdesigner och grafisk formgivare. Han sitter på byrån Frilansarna. Här är hans hemsida.

1 kommentar

Filed under Gästbloggar, Komma vidare

Få inspiration genom motion

Som ny skribent funderade jag en del på hur vardagen för mig skulle se ut. Varifrån skulle inspirationen komma? Att bläddra i diverse magasin och slumpsurfa efter information hade jag testat på, men blev mest blivit stressad och kände att det fanns så mycket av allting. Dessutom ville jag att idéerna på något sätt skulle komma till mig.
I samband med detta, kan jag också berätta att jag är beroende. Av fysisk aktivitet. Det var en av anledningarna till att jag började frilansa, för det skulle möjliggöra träning på mina villkor.

Det intressanta blev hur jag kom att använda träningen som en källa till inspiration.

Jag minns ett av mina första uppdrag – jag hade precis lagt på luren efter samtal med en redaktör. Vi hade bestämt att jag på relativt kort tid skulle skriva en artikel för henne. Upplägget var enkelt – en intervju med någon som hade kost som specialité och vinkeln var hur kosten kan förstärka träningsresultaten. Det nästan vibrerade i fingrarna, nu skulle här skrivas! Samtidigt fanns det en nervositet – vem skulle jag kontakta? Hade den personen tid att träffa mig? Ja, en del vånda kom över mig.

Då gjorde jag något som sedan har färgat resten av mitt arbete som frilans. Jag släppte allt för en timme och gick ut.

Jag promenerade i mitt område, en powerwalk blev det – med inspiration som resultat. När jag kom hem hade jag fem namn på olika personer som skulle funka för artikeln. Nu kunde jag i lugn och ro börja arbeta, och endorfinerna var en hjälp på vägen. En klar skalle underlättar.

Mitt råd till dig som sitter mycket framför skärmen – utnyttja din frihet genom att träna, röra på dig och få på så sätt inspiration/idéer på ett alldeles ypperligt sätt!
Jag var på en föreläsning för ett drygt år sen, med Klas Hallberg. Han skriver i sin bok YCDBRALAI om att mata in, problematisera (eller att just inte göra det), vila och mata ut svaret. Enkelt sagt – det är under vilan som saker och ting händer! Eller som i mitt fall – det är under den fysiska aktiviteten som det händer. Hoppas att du också får inspirationen till både ett hälsosammare liv och med idéer som kommer till dig!

/Emilia Arvidsson

Emilia är frilansskribent inom områdena kost, motion, hälsa & psykologi. Hennes blogg hittar du här.

6 kommentarer

Filed under Gästbloggar, Inspiration

Pepptalk till frilansgröngölingar

Jag har märkt att jag har börjat predika om vikten av att njuta under lugna perioder. Jag minns hur jag brukade stressa upp mig när veckans dagar gapade tomma i kalendern. Men efter snart fyra år som frilans har jag lärt mig att lita på att uppdragen dimper in förr eller senare. Efter lugnet kommer stormen med täta deadlines och helgjobb och då ångrar man alltid att man inte hade vett att njuta.

Men när hade jag senast en lugn period? Jag räknar bakåt och kommer med skräckblandad förtjusning fram till att det var någon gång i mars. Kan det vara så att det har lossnat? Är frilansens ökända hundår över för min del?

Nyss fick jag ett mail från en redaktör som ville ha in mig som recensent eftersom hon tyckte att jag hade en intressant bakgrund. Jag har en bakgrund! Jag är inte längre den nyexade och osäkra gröngölingen som trevande gav sig ut på en tuff frilansmarknad. Jag har kommit över backkrönet.

Nästa gång du känner stressen stiga över uppdragen du inte får eller idéerna som inte kommer, tänk på att varje dag leder dig framåt. För varje mail du skickar och varje rad du skriver kommer du närmare målet. Snart kan det vara  redaktörerna som jagar dig!

/Cecilia Köljing

Cecilia är frilansjournalist och sitter på Frilansarna.

2 kommentarer

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar, Komma vidare

Att skicka eller inte skicka – om pratminus

GÄSTBLOGG: De flesta journalister har nog fått frågan. Ibland kommer den lite försynt trevande. Andra gånger som ett icke förhandlingsbart krav.

Jag får den i alla fall ofta. Och jag vågar nog påstå att alla som försörjer sig på att intervjua andra har ställts inför den någon gång.

Det handlar om ifall de personer man pratat med ska få läsa texten innan publicering eller inte. Ett spontant svar skulle kunna vara att det är en självklarhet, en generös gest som tack för att de ställt upp.

Men jag har under de år jag jobbat som journalist insett att det långtifrån är så enkelt.

Senast var det i förra veckan. Då kom den i samband med en telefonintervju till en nyhetsartikel. Och det redan innan jag hunnit fråga någonting och inte visste om något material från samtalet skulle användas i texten.

Personen, som har en chefstjänst inom den offentliga sektorn, sa att hon ville se hela texten om hon skulle medverka. Inte bara hennes egna citat eftersom hon tyckte att den senaste artikeln hon var med i, där journalisten följt traditionen att bara skicka pratminusen, inte hade blivit bra.

Just det argumentet, att man sedan tidigare har dåliga erfarenheter av vad journalister skrivit, möter jag då och då. Plötsligt spelar jag inte bara min egen journalistroll utan tvingas även klä skott för vad alla andra inom kåren möjligtvis kan ha gjort. Men det är något man verkar få leva med.

Själv brukar jag i stort sett aldrig skicka texten innan publicering om inte intervjupersonen ber om det. Är det så skickar jag antingen endast själva citaten, hela texten eller (om det är en text där olika människor kommer till tals i olika avsnitt) den del som handlar om just den personen.

Hur jag gör beror lite på vem det är jag intervjuat (exempelvis en medieovan person eller en politiker) och vad det är för artikel (till exempel ett personporträtt eller en granskande artikel där någon eller några ställs till svars för uppgifter som jag fått från annat håll).

Oavsett vilket brukar jag skriva något i stil med ”Hör av dig så snart som möjligt om det är något jag missuppfattat.” Förhoppningen är att det ska medföra att rena faktafel kan rättas till i tid samt att jag bättre kan förstå vad intervjupersonen verkligen menade. Och ur mitt perspektiv är detta de positiva effekterna av att skicka en text. En baksida är att det tar tid.

Det finns dock en fara i att ta ett skenbart uteblivet svar som att allt är okej. En gång kom svaret efter tio dagar, när redigeraren hade hunnit skicka tidningen till tryck, och då var det inte roligt att läsa vad intervjupersonen tyckte om texten…

Hur som helst är det viktigt att, redan när man mailar en text, klargöra vad syftet är med att intervjupersonen får se den innan publicering.

Jag ser det inte som att journalist och intervjuperson skriver en text ”tillsammans” och att den senare därför ska ”godkänna” eller ”läsa korrektur” på resultatet av samtalet. Det är jag som sätter mitt namn under texten och följaktligen är det jag som skriver den. Annars kan någon annan göra det.

Att en del intervjupersoner som jag skickat text till börjat disponera om materialet tycker jag är att ta sig alldeles för stora friheter. Och när jag varit med om att intervjupersoner gjort om sina citat till något helt annat än det som sagts, trots att jag har samtalet inspelat, har jag allvarligt funderat på att inför en intervju lämna över en instruktion om vad jag tycker det innebär att bli intervjuad. Men vid närmare eftertanke har det känts alldeles för formellt att skriva en sådan. Så det kommer inte att hända.

Sammantaget handlar alltihop, som jag ser det, om en balansgång mellan journalistisk integritet och vänlighet gentemot de intervjupersoner som vi är så beroende av. Men konststycket är mycket lättare om man arbetar på redaktion än om man jobbar som frilansjournalist.

Jag gör båda delarna.

/Per-Johan Thörn

Per-Johan är journalist. När han frilansar sitter han hos Frilansarna.

3 kommentarer

Filed under Frilansvardagen, Gästbloggar